Porträtt av ondskan

Betyg

Det var många år sedan jag senast läste något av Mary Higgins Clark. Jag har väldigt delade känslor inför den här boken. Jag har en tendens att om jag lockas av bokens handling att kanske leva mig in lite för mycket i själva handlingen.
Det här är egentligen en ganska bra thriller som är såväl välskriven som mystisk. Men jag retar mig från första början på bokens huvudkaraktär, Jenny och fastän författaren vill att jag som läsare ska känna sympati för henne, så kan jag helt enkelt inte göra det.
Jenny, är en ensamstående ung kvinna med två små barn boende i New York. In kommer, Erich, en förmögen konstnär som hon naturligtvis förälskar sig i. Inom en vecka har dessa två gift sig, han har adopterat hennes barn, fått henne att skriva på ett äktenskapsförord som hon naturligtvis inte läser och så har de flyttat från staten till Erichs avlägsna familjegård där Jenny blir helt isolerad. Och så börjar Erichs visa andra sidor med ens- Du kanske skulle ha använt hjärnan och inte kastat dig in i ett äktenskap med en man du vet nästan ingenting om, är vad jag cyniskt tänker- Erichs har massor av märkliga sidor, en vägg måste tapetseras om på grund av en fläck som man behöver förstoringsglas för att se och han ligger enbart med sin nya fru, ifall Jenny bär hans sedan många år döda mors negligé. LÄMNA HONOM!, skriker jag alltmer irriterad på våpet till kvinnlig huvudkaraktär.
Frustrationen jag kände medan jag läste den här boken går knappt att beskriva. Och fastän den är spännande så blev enbart min frustration större och större för dörrmattan som trots den nya makens många märkliga brister- älskar honom så mycket så hon helt enkelt inte kan lämna honom.
Vet inte ifall det här är en bok jag kan rekommendera!
Slutbetyg, en 3:a!