Peer Gynt är ett äventyrsdrama, skrivet med stor humor och mycket ironi på fyndig fri vers med ett djärvt folkligt språk. Peer Gynt är ett av Ibsens populäraste verk. Det kombinerar prosans äventyrsberättelse, poesins versspråk och dramats dialog och handling. Dramat är mycket längre än normalt för dramer, men har regelbundet satts upp i förkortad form; första gången 1876 med Griegs senare så välkända musik. Peer Gynt framställs som en ansvarslös och orkeslös drömmare, som fantiserar sig bort från uppväxtens bergränsade förhållanden, och som senare, i ett ombytligt, kringresande och äventyrslystet liv iklädd olika roller, sviker allt och alla till sin egen fördel. Peer vill inte ta något ansvar. Han lever efter Bergakungens devis: ?Troll, var dig själv nog!?, helt i motsats till det som människan bör eftersträva: ?Man, var dig själv!? När han som en gammal man vänder hem till Gudbrandsdalen...
Visa mer
Recensioner
2021-02-01
Betyg
Jag har för länge sedan sett denna på teater och gillade den redan då. Att lyssna på den är inte att föredra; det blir lite hackigt med vem som säger vad. Pjäsen spelades för första gången 1879. Det är intressant att lyssna på en pjäs skriven då som handlar om en kvinna som bryter sig loss från den typiska kvinnorollen. Jag tycker att Henrik Ibsen elegant skriver in vändningar. Det är en pjäs som är aktuell att diskutera även idag.
Betyg
Mycket har skrivits om innehållet och budskapet i denna pjäs, men själv vill jag inte glömma bort dramaturgin. Även fast jag var beredd på att något oväntat skulle inträffa första gången jag läste denna pjäs blev jag ändå tagen av vändningarna i de sista scenerna. Fantastiskt skickligt uppbyggt!
Historien känner alla till, så ska inte gå närmare in på den. En kvinna har levt ompysslad och skyddad, och inser först alldeles för sent hur litet hon har vetat om världen. I samband med detta inser hon också att det är hennes plikt som människa att kunna förstå både sig själv och det som finns utanför henne.
Med andra ord, ett klassiskt Ibsen-tema.
Men det jag gillar är just hans sätt att påvisa att det finns inga genvägar för detta. Ingen kan lära dig, du måste lära dig själv. Och på den vägen måste man vandra ensam.
På detta vis tycker jag också att han på ett ack så enkelt sätt besvarar mycket av den kritik som handlingen och dess huvudperson har fått. Kritik såsom att Nora inte ger sin man en chans att ändra sig; att hon lämnar barnen till någon som hon anser oduglig; att hon inte tagit ansvar över sitt eget lärande tidigare; att hon oförtjänt straffar någon som bara ville henne väl etc.
Allt detta finns tydligt besvarat i dialogen mellan Nora och hennes man under de sista sidorna. Han var ingen idiot, Ibsen, och han både förutsåg och bemötte den kritiken i själva pjäsens slut.