Paradiset ligger under mammas fötter

Dirawi, Gina

| 2020

Flag from sv

22


Gina Dirawis debutbok är en knivskarp, frispråkig roman om frigörelse, vänskap och världens orättvisor. Mona längtar efter frihet, revolution och att slippa alla hyenor i småstaden som inte fattar att hon är en alfakrigarinna. Både de i moskén och skolan är hatare, till och med Mila har blivit en feg slavinna. Men bara oupplysta kan kalla Monas graffiti för klotter - det är konst som visar sanningen. Hennes bästa vän Mila måste skaffa flawless betyg för att komma in på läkarlinjen och flytta från Norrland. Det är dags att visa världen att hon är mer än ett hijabispöke som inte går på andra fester än sin mammas mångfaldsgrupp. Ja, Mila kanske inte har nått sin målvikt än och hjärnan har inte funkat som den ska på sistone, men hon vet att hon har Allah på sin sida. Måste Mona vara så extrem bara? Nour bor i ett palestinskt flyktingläger i Beirut - en sliten stadsdel som styrs av en grupp...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Betyg

Jättebra bok! Louise Källström folk skrattar åt att du skrivit en hel dum uppsats som recension. Utbilda dig. Och sluta vara så kränkt.

Betyg

Mja, rätt förutsägbart. MYCKET svordomar ...

Betyg

Alltså Gina är så bra, den här boken vill så mycket men den kommer inte hela vägen fram. Slutet bäddar dock för fortsättning, kan vi få en sådan snälla?

J

Betyg

Fantastisk, vass & imponerande debut!

Solveig Andersson

2020-04-22

Betyg

Ett vänster-manifest med banal prosa.

L

Louise Källström

2020-03-16

Betyg

Det var tyvärr ganska mycket jag störde mig på i den här boken, så den får en svag tvåa i betyg. Till att börja med tycker jag inte alls om språket. Även om boken mest vänder sig till tonåringar behöver man inte använda ord som "fuck", "typ" och "fett" i var och varannan mening. Något jag också irriterar mig på är direktöversättningar från engelska av typen "kan jag snälla få gå" och liknande. Det känns även litet tråkigt att i princip alla svenskar, eller "suedis" som de kallas, beskrivs som intoleranta, fördomsfulla rasister och islamofober, personer som automatiskt tror att någon med ett utländskt namn inte förstår svenska och börjar prata engelska med dem, och dessutom inbillar sig att alla som bär slöja eller läser koranen är IS-anhängare. De flesta svenskar är faktiskt inte sådana, så en litet mer nyanserad bild hade varit trevligt. Nästan alla män, och i synnerhet svenska män framställs som sexistiska monster som tafsar, våldtar och super. Ett exempel är när tjejerna i huvudpersonernas skola går till sin lärare och klagar över att killarna bara tafsar dem i baken jämt. Läraren svarar då att ingen väl har dött av litet smisk. Författaren vet uppenbarligen inte hur det går till i skolan nuförtiden. En lärare som försvarar sexuella trakasserier skulle med största sannolikhet bli avskedad. På ett ställe i boken säger Mona, en av huvudpersonerna, att Sverige inte alls är jämställt. Lagen är skriven av män och för män. Hon känner inte en enda kvinna som inte blivit våldtagen eller sextrakasserad. Gärningsmännen kommer alltid undan och kvinnorna får skulden. Enligt henne är det till och med värre i Sverige än i det palestinska flyktingläger i Libanon där hennes släkt bor. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att den libanesiska lagen skulle gynna kvinnor mer än den svenska, eller att libanesiska och palestinska män skulle ha bättre kvinnosyn och vara mindre sexistiska än svenska män.
Jag tycker heller inte om att slutet är öppet och att det är en hel del frågor man inte får svar på. Författaren planerar antagligen en fortsättning, men jag kommer inte att läsa den.