På spaning efter den tid som flytt. 7: Den återfunna tiden

Betyg

Så har jag avslutat ett tänkt sjuårsarbete, på fyra och ett halvt år. Jag har läst de sju delarna av Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt.

Takten ökade eftersom jag fann serien allt mer ointressant, och inte ens sista delen levde upp till snacket från konnesörerna. Rymmerskan rymmer dock en del spännande dramatiska vändningar, men Proust får egentligen fram sina poänger redan genom de tre första delarna och första delen är tvivelsutan bäst.

Ett mäktigt och insiktsfullt verk är det trots allt, även om de träffande elakheterna mot Parissocieteten vevas onödigt många gånger.

Och den handlar inte om att återfinna tiden, utan att finna en mångfasetterad, närmast gudomlig tidlös försoning. Vilken också är ett av mitt livs viktigaste insikter.

Några citat ur sista delen:

"Endast genom konsten kan vi gå ut ur oss själva"

"Det arbete som vår fåfänga, våra lidelser, vår härmningsinstinkt, vårt abstrakta tänkande och våra vanor utfört, är just det arbete som konsten har att göra om genom att leda oss i motsatt riktning, tillbaka till de djup där det som verkligen har existerat vilar okänt för oss."

"Riktiga böcker måste födas inte ur dagsljuset och samtalet, utan ur mörkret och tystnaden."

"Levnadskonst är att anlita de människor som vållar en lidande enbart som ett trappsteg vilket leder till deras gudomliga form – så kan man glatt befolka sitt liv med gudomligheter."

"Sorgerna är våra hemliga och hatade tjänare; man kämpar mot dem men råkar alltmer i deras våld; de är fruktansvärda tjänare men oersättliga, som på underjordiska vägar leder oss till sanningen och döden. Lycklig den som möter den förstnämnda före den senare och för vilken sanningens timma slagit före dödens, hur nära de båda än må ligga varandra!"