Joppe är död. Men han lever ändå. Som befann han sig någonstans mittemellan. Tiden står stilla här i rummet. Joppe håller min hand och sover tungt. Utanför fönstren sveper vinden med sig den första klara höstluften. Några löv på träden har gulnat. Här inne vilar solen mot kala vita väggar, klockan rör sig sakta framåt. Trots att allting har stannat upp. En bubbla har sänkt sig över livet. Ingenting blir längre som förr. Joppe ligger på sjukhus efter att ha försökt hoppa från Älvsborgsbron. Och trots att det är Alma som ringt ambulansen som räddat hans liv, kan hon inte sluta gräma sig. Hur kan hon inte ha förstått att hennes bästa vän mått så dåligt? Och hur ska hon kunna låta bli att oroa sig för att det ska hända igen? Det är tungt att gå vidare och svårt att prata om det som hänt, särskilt med de människor som tidigare har stått Alma som närmast: Joppe själv, pappa och flickvännen...
Visa mer
Recensioner
