Termen kammarspel övertog Strindberg från Max Reinhardt, som tänkte sig pjäser som i sin form motsvarade kammarmusik, men Strindberg utvecklade begreppet. Det handlar framför allt om maximal enkelhet, intimitet och sparsmakadhet vad gäller de storslagna effekter som utmärkte mycket av den äldre dramatiken. I övrigt kan hans kammarspel anses inrymma element från såväl de naturalistiska dramerna som de mer modernistiska. Pjäserna skrevs med Intima teatern i åtanke, och Strindberg numrerade själv sina kammarspel. Utöver de fem numrerade kan man med utgångspunkt i formspråket även räkna de tidigare pjäserna Påsk och Holländarn som kammarspel. Det första numrerade kammarspelet ("Op. 1") var Oväder, som följdes av Brända tomten, det mest kända kammarspelet Spöksonaten, och Pelikanen. Till tematiken i Spöksonaten anknyter den aldrig avslutade pjäsen Toten-Insel. Strindbergs sista kammarspel, opus...
Visa mer
Recensioner
Bli först med att recensera denna bok
