Majken har lämnat ormen bakom sig. Sjukdomen. Den som har plågat henne så länge.Nu är det nya Majken som gäller! Som pluggar till journalist. Som ska ta dykcert. Som träffar bästa vännen Edith och blir kär i Viktor - och kanske i Karl. Som lyser upp ett rum.En Majken som är frisk, som håller sina rutiner och aldrig mer ska kräkas.Men ormen ger sig inte utan kamp. Ibland sticker den fram sitt giftiga huvud och öppnar gapet. Och Majken sugs in, igen. Kommer hon någonsin att bli fri?Anna Ehn skildrar Majkens kamp för att bli slutgiltigt fri från ätstörningens mönster, och kliva ut i livet som frisk. Det är också en berättelse om vänskap och kärlek, och om skrivandets kraft. Och om friheten i att dyka djupt ner under vattnet.Anna Ehn (född 1970) är författare och journalist. Hon debuterade 1995 med den kritikerrosade romanen Vårfrost om 12-åriga Klara som blir svårt anorektisk.Inläst...
Visa mer
Recensioner
2021-09-16
Betyg 
Wow, vilken bok! Så viktigt ämne, och framförallt: så bra skriven. Dagboksformen gör att man kommer nära Majken och verkligen förstår hur hon känner och tänker. Och hur hon kämpar för att frigöra sig från ätstörningen. Måsteläsning för alla i gymnasiet, och alla vuxna som möter unga!
2021-09-02
Betyg 
Den här boken påminner mig ganska mycket om "Evelyn spöke", en anorexiskildring från slutet av 80-talet.
2021-07-27
Betyg
Ormen i mig är läsning som drabbar mig så att det blir svårt att recensera boken. Jag känner så mycket med Majken, berättelsens huvudperson. Att boken är skriven i dagboksform gör också att tilltalet blir så personligt.
Majken, som tror, hoppas, vill att hon är tillräckligt frisk nu. Tillräckligt stark för att börja plugga, träffa nya vänner, börja ett nytt liv långt från sjukdomen.
Hon vet inte vem hon är än, bara att hon känner sig som ett freak. Därför speglar hon sig alltid i andras ögonkast och åsikter. Hon förutsätter att alla andra kan lite mer, vet lite bättre och har lite mer kontroll än vad hon själv har. Rädslan för att misslyckas är så stark att hon tar för givet att hon kommer göra just precis det. Med utbildningen, med sina relationer, med allt i livet. Rutinerna är Majkens livboj och att bryta dem är att släppa taget om tryggheten. Men glädjen när de nya vännerna förmår henne att göra det, att möta andra människor och känna sig normal, är skimrande och stark.
Ut i det här nya som innebär att bli vuxen kommer Majken med en hud lika tunn som silkespapper. Allt rispar henne, en del upplevelser ger djupa sår. Jag känner så mycket med henne när hon hanterar sina handlingar och händelser så gott hon kan. När hon mäter och räknar sina prestationer och sina upplevelser för att få någon sorts kontroll. När hon alltid har lögnen i beredskap för att verka friskare än hon egentligen är. När hon väljer sjukdomen framför dem som bryr sig allra mest om henne.
För när livet sätter krokben för Majken har hon så lätt att ta till sjukdomen som stöd och trygghet. Där inbillar hon sig att hon själv bestämmer reglerna, styr och har kontroll. Att det egentligen är ormen i henne, sjukdomsmonstret, som styr, förstår hon inte förrän det nästan är för sent.
Tack för att du har skrivit den här boken, Anna Ehn. Jag hade önskat att många, många läste den för att få en förståelse för hur rakt igenom hela livet, på alla plan, anorexia drabbar en individ, en vänskap, en familj.
