Orkidépojken

Betyg

Detta är Helena Dahlgrens debutbok (hon har tidigare skrivit några noveller) och måste säga med det samma. Vilken debut. Jag började med boken igår kväll när jag gick och la mig och kunde inte sluta läsa den fören den var slut, som tur var så är den bara på 150 sidor. Men det var 150 underbara sidor.

Boken är full med referenser till all möjlig populärkultur, det är film, tv, litteratur och musik. Jag tror att alla kan hitta igenkänningsfaktorer inom allt detta, då det är tillbakablickar så till olika tidsperioder så väcker den många nostalgiska minnen.

Den är skriven i jag-form och jag blir starkt imponerad av hur levande Helena får denna jag-röst att bli. Det är en stark röst som har många känslor och mycket att berätta, en röst som man känner vill/behöver prata av sig och man lyssnar gärna på den.

Rösten känns äkta och det blir en väldigt levande person som man läser om, det är kanske tack vare jag-formen som gör att det känns så nära och genuint. Kanske är det att man själv helt enkelt finner sig själv bland dessa känslor som boken vill förmedla (det jag tror att den vill förmedla).

Jag fanns mig funderandes när jag hade kommit in 50 sidor in i boken om hur mycket som finns av författaren i denna huvudkaraktär. Hur mycket av sin bakgrund och tankar/känslor som lagts till i karaktären. För som jag sa, rösten kändes så äkta att det borde finns en stor del av författaren där. Om rösten nu är helt påhittad så hatten av till Helena som har förmågan att skapa en sådan levande röst till en karaktär.

Jag fann mig när jag läste boken att tänka på Stephen King (nu vet jag inte om detta var helt enkelt för att jag är en stor fan av honom och att jag vet att Helena är det också, till och med större fan) och att språket och karaktären kändes som en Stephen King-karaktär. Nu kan jag inte direkt minnas något bok där han låter en karaktär prata så mycket som Helena gör med sin i denna boken, skulle vara Dolores Claiborne som också är skriven i jag-form. Så jag skulle vilja säga att detta var en Stephen King deluxe-karaktär. För han är den enda jag kommer på som jag läst som klarar av att ge en sådan färgstark röst till sin skapelse och Helena gör det ytterligare ett steg längre.

Vad boken verkligen handlar om? Frågan är om det verkligen är så viktigt. Språket var fängslande (vad annars skulle det vara som gjorde att jag inte kunde lägga ifrån mig boken tills den var utläst) och boken är full av känslor. Jag kan bara säga, läs den då kommer inte att ångra dig. Jag hoppas på många fler böcker av Helena Dahlgren i framtiden.

http://hakanshylla.blogspot.se

Betyg

”Och varför känner jag att jag måste ursäkta mig? Jag var nitton, jag hade precis blivit insläppt i ett större sammanhang efter att ha ägnat så mycket tid åt att stå på andra sidan glasrutan och tutta in att jag fortfarande kunde känna min varma andedräkt mot kinden när den slog tillbaka. Alkohol var kittet som fogade samman, som fick oss att våga.”

I sin bok Orkidépojken sätter Helena Dahlgren ord på den känslan av ensamhet och utanförskap som präglar många i tonåren, men som få sätter ord på. Lite samma känsla får jag dock när jag läste boken, jag står utanför och tittar in, tittar in på dem som känner till Twin Peaks-universumet och därför delar ett sammanhang jag inte är med i.

Vad jag har förstått av andras recensioner så är mycket lånat från just Twin Peaks. De känner samhörighet, men att det blir för mycket, medan jag känner utanförskap. Det stämmer inte riktigt med att boken är YA och de som är i den åldern nu borde ha ännu mindre koppling till Twin Peaks än vad jag har. Dessutom, hur stor är sannolikheten att två tonåringar, i början av 2010-talet, är besatta av en 20 år gammal serie samtidigt som de popkulturella referenserna de gör gläder oss 80-talister mer?

Stämningarna byggs upp på ett bra sätt i boken, det där att man vet att något har hänt men inte riktigt vad, miljöerna, de vardagliga vi alla känner till, men som i denna bok blir till något annat. De var behållningen för mig, när jag konstaterar att denna bok var inte riktigt för mig.

Betyg

Passade mig som handen i handsken, Twin peaksfreak som jag är, och djupt inne i serien pga den nya säsongen. Man anar en grym kapacitet i författaren. Det är väldigt sällan jag önskar att böcker hade varit längre men den här storyn hade tjänat på att broderas ut en aning. Ser fram emot att följa författarskapet.