
Dovt skrammel, metall mot metall på avstånd. Mörker, bitter kyla och fukt. Det låter som regn mot lastbilstaket ovanför. Tioårige Zhang Xiaomao försöker titta sig omkring, men kan inte se igenom den tjocka plasten som han är inlindad i. Han blundar, det känns tryggare så. Försöker lyssna efter de andra barnen. Vill ropa, men minns ögonen på mannen som lastade in dem här. Han med det höga hårfästet. - Inte ett ljud, sa han och drog hotfullt med ett finger över Xiaomaos hals. Mannens ögon var uttryckslösa. Ljudet igen. Vad händer? Var det så här det skulle bli? De har rest så länge nu. Hjärtat skenar i bröstet. Han måste vara stark. Så många har trott på honom, satsat och bett för honom. Inte ge upp nu. Ansiktena på dem därhemma kommer för honom. Mamma, pappa, mormor, farmor, farfar. Han tänker på den lilla mjuka draken som farmor sydde åt honom när han var liten. Varför lämnade han...
Visa mer
Recensioner