VINNARE AV NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS 2022Tara Selter, som fortfarande är fast i den artonde november, och har varit det i 368 dagar, beger sig hemifrån för att få tiden att börja gå och årstiderna att växla. Uttröttad reser hon hem till sina föräldrar och övertalar dem att fira en tidig jul. Hon ger sin mamma ett löfte om att hitta en väg och att lyssna sig fram.Solvej Balle fortsätter sitt hisnande utforskande av vår plats på jorden: av minne, tid, historia, kärlek, ensamhet och frihet.
Visa mer
Recensioner
2025-02-11
Betyg 
Annorlunda bok. Fin ton. Och trots ett ganska långsamt tempo med många upprepningar så var den spännande. Slutade med en cliffhanger, måste läsa del 2!
Betyg 
Väldigt annorlunda bok! Jättesvårt att sätta betyg på eftersom det egentligen inte händer någonting, eller rättare sagt, det händer samma sak hela tiden, samtidigt som det finns ett driv i berättelsen som gör att man vill läsa vidare. Ungefär som att hoppet aldrig överger huvudpersonen, hoppas man som läsare på något genombrott.
Slutet och insikten om att det finns sex (!) uppföljare till boken kan inte locka mig att läsa nästa bok...
2024-01-01
Betyg 
Om ensamhetens pris
-att veta det andra inte vet
-att minnas det andra inte minns
Och vad är tid?
Vi är alla ensamma innerst inne. 
Intressanta teman men formen passar mig inte. 
Betyg 
Groundhog Day meets Olga Tokarczuk. Solvej Balle har ett torrt och lite vetenskapligt sätt att beskriva det Tara noterar den 18 november, om och om och om igen. Min tankar går till den polska Nobelpristagaren, och jag älskar det. Det är Groundhog-formen jag inte lyckas omfamna. Den känns för konstruerad och hypotetisk för mig och det som andra verkar se som hypnotiskt och fascinerande finner jag lätt tjatigt och tråkigt. Låter andra läsa tvåan först innan jag lägger tid på den.
Betyg 
Jag vet inte om den här boken var jättebra eller inte? Vilket betyg är rättvist?
Det här är en bok man verkligen skulle vilja diskutera med andra läsare. Man lämnas med så många frågor och funderingar. 
Ibland fick jag samma känsla i kroppen som när jag läste Haushofers roman Väggen. 
En sak är säker, jag måste läsa fortsättningen!

					
					
