Det var som att gå på skare och då och då trampa igenom. Skaren var språket och lössnön där under all den sanning vi inte gav ord för. Det var en hopplös gång. Man skar sig, man föll omkull, sölade ner sig. Om man inte var viktlös. Om man inte kunde glida.Det vackra huset i Stora Skuggan är alltid redo att beskådas. Kakelugnarna och den gedigna bordsskivan i ek, nyplockade vildrosor, ostindiska koppar och rena linnehanddukar på gästtoaletten. Stora vackra ytor, inga mattor, och en äppelträdgård runt knuten. Mamma och pappa och de två barnen är också redo att betraktas, en borgerlig författarfamilj som gärna och med van hand uppvisar sitt liv: kreativiteten, lyckan, skrivmaskinen och de nyplockade blommorna; dillpotatis på spisen. Men vad händer när ytan är allt? När språket används för att förhöja verkligheten? När kärleken kräver en motprestation, en lyckad och lycklig fasad?...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Sista delen blev lite tjatig, men fram tills dess en uppväxtskildring som gör ont i en, samtidigt som det är ett barns oskyldiga röst som hörs. Allt blir fel, jag tänker att detta inte kan sluta bra. Inser efter hand hur mycket som faktiskt är baserat på verkligheten - då gör allt mer ont. Ett språk där det gäller att verkligen vara på hugget så en inte missar något viktigt.
Betyg
En stark bok om en uppväxt i en intellektuell överklassfamilj. När yta blir viktigare än innehåll när ett barn blir älskat för sin egen skull. Och när språket inte blir ett sätt att kommunicera utan används för att avleda och linda in känslor. Här finns nog något för alla föräldrar att tänka på.