Om jag glömmer dig blir jag en annan

Linde, Ida

| 2009

Flag from sv

24


Ida Linde visar åter prov på den psykologiska fingertoppskänsla som gjorde att hon fick Nöjesguidens litteraturpris 2007. Om jag glömmer dig blir jag en annan består av två egensinniga texter som utmanar och leker med identitet, form och berättarröst. I den första delen, Sonja, hålls en presskonferens: ryttaren försöker förklara varför den världsberömda hästen Sonja Sacre Coeur vägrade vid vattengraven. I den andra delen, Larsson, möter vi en flicka och hennes morfar. Sjöarna har börjat breda ut sig till ett mönster, nyckelpigor kittlar mot huden, badkläderna torkar i solen. "I skildringen av sin morfar är Ida Linde så oerhört nära och hyper­sensibelt iakttagande, att man som läsare ibland nästan tappar...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Jasmina <3

2014-07-14

Betyg

Njaa denna bok passade då inte mig

C

Christian Rydberg

2010-09-01

Betyg


Nog kan ens minnes anses både bygga upp ens person, forma ens förflutna och ge förutsättningar för det som komma skall. Och i så fall har glömskan stor makt att förändra. När vi glömmer försvinner både en bit av vårt förflutna, vår framtid och inte minst av det rykande heta nuet.
För debuten Maskinflickans testamente fick Linde 2006 års litteraturpris av Nöjesguiden. Jag minns att jag planerade att läsa den då, men planen föll i glömska. I år gör hon sig åter hörd och tack vare nya kulturhusets effektiva frontning och bokens bedårande omslag (målningen Sonja av Christian Schad) fick jag chansen. Om jag glömmer dig… utgörs av två korta berättelser. Den första om en häst vars ryttare blir avslängd. Trots rutin och erfarenhet vägrar hon framför hindret. Oförståelsen är stor. Vad gick fel? Små manövrar, obetydliga rörelser med oanade konsekvenser för relation, självbild och framtid.
Den andra om en morfar och ett barnbarn. Ett tyst men okomplicerat förhållande. Lekfullt, mycket värme. En lite vuxnare och inte fullt så tyst version av Tove Janssons Sommarboken. Med sidorna blir barnbarnet äldre och morfar likaså. Nya villkor, så stora minnen, vad finns då kvar?
Texterna svävar och dess diktlika stycken är stundtals svåra att sätta i ett större sammanhang. Prosalyrik lär det kallas av dem som kan sina litteraturtermer. Ha inte ont om tid. Kortheten lockar till snabbläsning, men då riskerar mycket gå förlorat. Bokens handling som helhet kommer jag säkert att glömma, men jag bär med mig fragment av dess färger, välfraserade iakttagelser, av någon annans minnen att fläta samman med mina. Det är ingen bok för dig som förväntar dig raka svar och skarpa konturer, så läs med öppna sinnen. Smaka på raderna, gärna mer än en gång. Ambivalensen inför vad jag egentligen ska tänka ställs mot kreativ frihet. Tolka som du vill och förhoppningsvis ser du det sköra och sköna. Ta en tjuvtitt in i Sonjas ögon. Det känns som om hon aldrig skulle glömma.