Olive Kitteridge might be described by some as a battle axe or as brilliantly pushy, by others as the kindest person they had ever met. Olive herself has always been certain that she is 100% correct about everything - although, lately, her certitude has been shaken. This indomitable character appears at the centre of these narratives that comprise Olive Kitteridge. In each of them, we watch Olive, a retired schoolteacher, as she struggles to make sense of the changes in her life and the lives of those around her - always with brutal honesty, if sometimes painfully. Olive will make you laugh, nod in recognition, as well as wince in pain or shed a tear or two. We meet her stoic husband, bound to her in a marriage both broken and strong, and her own son, tyrannised by Olive's overbearing sensitivities. The reader comes away, amazed by this author's ability to conjure this formidable heroine...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Pendlar mellan en 2:a och en 4:a för mig.
Jag har länge tänkt läsa den här boken och såg mycket fram emot att få läsa den. Dock insåg jag inte förrän jag väl skulle börja läsa att det här var en novellsamling som handlar om Olive Kitteridge, hennes familj och grannar i det lilla samhället i New England där hon bor.
Noveller är verkligen inte min tekopp. Bortsett från några av Maeve Binchy som jag uppskattat så kan jag inte på rak arm komma på någon novellsamling eller fristående novell som lämnat något större intryck på mig. Jag tycker faktiskt att noveller för det mesta är ganska intetsägande.
Jag gillar däremot den frodiga och vältaliga Olive, och här finns vissa lite längre noveller som jag tycker är ganska bra. Samtidigt finns här också noveller som är ointressanta och där huvudkaraktären enbart figurerar som statist i berättelsen.
Den är inte dålig, men den är långt ifrån så bra som jag trodde att den skulle vara.
Slutbetyg, en svag 3:a!
Betyg
Inte lika bra som My name is Lucy Barton. Denna bok känns mer "krystad" som Roman. Mer en samling noveller och en "halv" roman. En, citationstecken igen, ursäkt, slut citationstecken, för att inte få ihop en hel sammanhållen Roman. Idén att berätta utifrån andra, huvudpersonens liv, är betydligt mer sammanhållen och intressant i det senare verket.
Ändå mycket kvalité i hennes författande. Kommer läsa mer.
Betyg
Olive Kitteridge är en figur som många läsare kanske känner sig lite bekant med? Jag vill tro det. Men det är nog inte många som känt den här typen av människa. Strout skriver i den här romanen om olika människoöden i Olive Kitteridges närhet. Och Olive förekommer i de olika historierna som en betraktare eller som en del av det som utspelar sig kring en person, ett förhållande, en händelse.
Alla människor bär på en hemlighet, så tror jag att Strout tänkt, när hon vill berätta om Olive och livet runt henne och hennes familj. Hon gör det på ett vänligt och värdigt sätt. Och det är en av anledningarna till att jag får känslan av att känna igen olika saker, när jag får inblickar i de här människornas liv.
Olive själv är inte enkel (men vet är det?), med sina olika sidor och sitt ibland ganska burdusa sätt. Här prövar oss Strout. Gillar vi Olive eller inte? Går det att balansera olika sidor hos en människa, så att inte vissa saker får väga över? Det är inte enkelt, så jag erkänner, för mig vore nog Olive bäst i små portioner.
Betyg
Jisses så tråkig denna bok var... jag var ruggigt pepp på boken, men det tog inte många ord förrän jag bara längtade efter att den skulle ta slut... Det är en roman eller ja det är en samling noveller som på nåt sätt cirklar kring denna Olive... Redan här blev det ju lite stopp för mig, noveller är ju inte min grej... men nåväl jag ville ge den en chans... Olive ska vara en inte så trevlig person skrivs det på baksidan. men hur jag än läste så såg jag aldrig detta beskrivas egentligen... Jag tyckte att hennes karaktäristika var tämligen undanskymd... och tiden den är skriven i? Det känns som om den är skriven på 1800-talet, gammaldags och mossig, fast sen förstår en ju att den inte är skriven utifrån den tiden utan nutid? i så fall... lever folk så nu? tänker folk så här nu? och skriver en med denna typ av språk nu? för det är inte bara miljöerna, personerna och händelserna och synsätten som verkar mossiga, språket är lika mossigt det... Jag tvingar mig själv att läsa klart den, tänker att det kanske blir bättre, fast det blir det inte...