
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.Fredrik Backman tecknar här som bara han kan göra ett ömsint porträtt av en åldrande mans kamp för att hålla kvar sina allra käraste minnen,...
Visa mer
Recensioner
Betyg
En vacker historia om kärlek. En mans kärlek till sin fru, sitt barn och sitt barnbarn. En historia om att förlora sig själv in i ett mörker en vet att en inte kan ta sig ifrån, att känna att hjärnan sviker innan kroppen gör det.
Tankeväckande om rymdens oändlighet, hjärnans mystik, vilka personer vi är i förhållande till andra människor och om stor kärlek på olika sätt.
Fredrik Backman beskriver, som vanligt, det enkla och igenkännande på ett vackert sätt som berör och upprör. Han sätter ord på en verklighet många drabbas av.
2020-01-11
Betyg
Som någon skrev så tyckte jag att denna var lite flummig, osammanhängande och förvirrande, men jag förstår också varför författaren valt att göra den så. Fin bok, men föll mig personligen inte riktigt i smaken.
Betyg
Betyg: 4,5/5
Den här historien är så djupt rörande.
Om att åldras.
Minnen som bleknar & försvinner.
Rädslan över att glömma,
glömma dem man älskar så innerligt.
Vilka dem var,
att dem var!
Och hur tar man farväl,
innan det är försent?
Innan man glömt att man har någon att ta farväl av.
En sällsamt vacker skildring av livets stora gåtor,
kärlek och sorg,
som så ofta går hand i hand.
Den här lämnar ingen oberörd 💛
Betyg
En gullig och sorglig liten (men stor) historia om när åldern gör att minnena sviker. Tänk att en så liten bok kan innehålla så många stora, vackra och kloka ord och meningar om livet. En så mänsklig berättelse som jag tror vem som helst kan känna igen sig i, på ett eller annat sätt.
Betyg
Dom som känner mig vet ju att en av mina absoluta favoritförfattare är Fredrik Backman. Jag älskar inte bara hans böcker, utan även hans inlägg i sin blogg, och på Twitter, Facebook, och Instagram. Vad han än skriver, så går det alltid direkt in i mitt hjärta. Han har verkligen Ordets Magi.
Här är är en länk till min recension av hans senaste bok, Björnstad, där det även finns länkar till tidigare böcker.
Den här lilla kortromanen/långnovellen har ju legat ute på Internet tidigare, i Fredriks blogg. Jag läste den då, och blev djupt berörd av den.
Nu när den har kommit i bokform, så blev jag erbjuden ett recensionsexemplar, och självklart så ville jag ju läsa den igen, och recensera den.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre, är en kortroman/långnovell på cirka nittio sidor. Och den handlar om en gammal mans tilltagande demens.
Jag har ju själv en mamma som har Alzheimers, så den här texten berörde mig enormt mycket. Den är väldigt fint skriven, rörande, sorglig, och berörande. Och som vanligt när det gäller Fredriks texter så är det mycket värme i boken, och även en hel del humor.
Rekommenderar absolut boken till alla. Och alla författarens intäkter av boken doneras till Hjärnfonden, till forskning om hjärnans sjukdomar.