
Efter en skidolycka ligger en 27-årig man medvetslös i elva dagar. Man lyckas rädda hans liv efetr omfattande hjärnoperationer. Först efter några dagar återfår han minnet. Han får senare åka hem till sin familj i en by utanför Vilhelmina; han är gift och har två små barn. Nu lider han inte längre av minnesförlust, men han känner ingenting för den person han är. Han upplever att det skett ett misstag, att han egentligen är någon annan. En natt skriver han en lapp till hustrun att hon kan betrakta honom som död. Han reser till Stockholm. En man låter honom sova över i en lägenhet. På natten innan han somnar inser han att allting börjar i detta ögonblick. Författaren och kritikern Jan Arnald (Arne Dahl) har skrivit förord. Vi följer honom från januari 1969 till juli 1983. Till en början är han mycket obestämd
Visa mer
Recensioner
2010-08-21
Betyg
Han har anklagats för sexuella trakasserier och varit frontfigur i debatten kring hur uppburna män inom kulturvärlden anses kunna svina och håna med skydd av kulten kring det manliga geniet. Jag vet, det är dumt, men i vissa fall går det inte att bortse från hur viss kuriosa tycks speglas i det jag läser. Det tillför liksom en extra dimension. Denna gång till Nyår från 1984. Knappast ”feel-good” men omnämnd som höjdpunkten i åttiotalets romankomst.
Kenneth är en hyfsat framgångsrik störtloppsåkare från södra Lappland. En dag råkar han ut för en våldsam olycka. Han genomgår en hjärnoperation och återfår det tillfälligt försvunna minnet. Tyvärr verkar det inte vara allt som krävs för att fortfölja det liv som en gång varit. Kort efter uppvaknandet lämnar han sin fru, sina två barn och flyttar till Stockholm för att börja om. Han har förlorat all känsla för sitt gamla jag och kan inte se något värde i sina relationer. Han verkar förstå att det han gör är fel, han känner till begreppet empati men känner ingen sådan själv. Tiden går och Stefans tomhet står snart i konflikt med nya förhållanden. Likgiltigheten är frustrerande och känslolösheten smittar av sig, ibland i skruvad medkänsla men desto mer i rent äckel.
Rådlöst famlar vi efter en definition av det mentalt normala. Vem är egentligen frisk som begår brott och vad avgör domens grad? Kenneth levererar fullt förståeliga iakttagelser som i en vändning formas till absurda reaktioner och någonstans däremellan är det lätt att tappa sig själv och en tidigare hyfsat klar ståndpunkt. Var står Stig?