Författarskolan, som kom ut 1993, grundade sig på en artikelserie Göran Hägg skrivit för Finanstidningen. Boken följde artiklarnas uppläggning, den var osystematisk, blandade stort och smått och kåserade kring ämnet. En del var allmängods som varit känt sedan antiken, annat var författarens egna rön. Boken blev, liksom artikelserien, en succé och trycktes om gång på gång. Sedan några år tillbaka finns den inte längre i handeln; och en hel del har hänt vad gäller litterära moden och uttrycksformer. Nya författarskolan är fullständigt omarbetad och starkt utvidgad. Många områden har tillkommit, framförallt kring författandet som yrke ?arbetsmetoder, förlagskontakter, ekonomi och så vidare. Den är tänkt som ett diskussionsunderlag, en idégivare och en tankeställare för "riktiga" och blivande författare. Men i lika hög grad är den tankeväckande underhållning för alla vanliga...
Visa mer
Recensioner
2013-08-01
Betyg 
Felfri eskapism för alla som någon gång slagits av tanken på att börja skriva på allvar.
2012-11-10
Betyg 
Intressant för den som vill veta mer om vad som sker efter att boken är publicerad. Jag gillar dock inte Görans anda och jag tycker inte att boken är speciellt uppmuntrande till den som drömmer om att börja skriva.
2012-02-26
Betyg 
Undertonen av Göran Häggs
besserwisserattityd sken igenom hela boken
och sig själv satte han högst som en allvetare.
Hur det visar sig?
Genom att referera exempel till alla gamla klassiker,
som knappt en människa längre läser
och genom att krossa vanliga människors drömmar.
Skrivtipsen är dessutom av sådan baskaratär
att de endast är till nytta för de som aldrig
har lyckats knåpa ihop ens en berättelse i lågstadiet
med ett början, mitt och slut.
http://kevlarsoul.blogg.se
2011-10-01
Betyg 
Befriande att läsa för oss som tycker om att skriva. Att läsa boken ger skrivlust och bra perspektiv på ens skrivargärning.
2011-01-26
Betyg
Jag läcker av en drypande upprördhet efter genomläsningen av Göran Häggs alster Nya författarskolan. Eftersom boken har några år på nacken hoppas jag i botten av min djupaste illvilja att en gedigen hög signerade hatbrev redan har författats å bokens ära, samt landat i dess skapares brevlåda (alternativt: inkorg). Bara för att världen och författaren och alla som finns skall veta att rätt skall vara rätt, även om den ursprungliga följetongen uppenbarligen också har hyllats tidigare. Det har jag dock svårt att begripa (men det borde vid det här laget vara alldeles uppenbart). Jag grinar blod, utsöndrar lila gegg och hostar fram vredgade stön och vansinnesskrik i min upprivna gråt (osv). Sticker i förtvivlan ut mina ögon och allt. Ni fattar.
Om ni mot förmodan ändå skall läsa boken, av utbildningstvång eller den rena frestelsen den inbjudande titeln eller dramatiskt röda framsidan inger er, så råder jag vänligen till att hoppa över de inledande kapitlen. Tre, fyra, stycken eller så. Dessa består nämligen av biologiserande överdrifter, som handlar om att krossa vanliga människors drömmar, bagatellisera deras intressen, samtidigt som de spär på besserwissertendensen som högutbildade, självfortroendesvällande, samt de som tveklöst definierar sig själva som ”svåra konstnärer” ofta besitter.
Talang, är ett ord som hos mig alltid framkallar en speciell form av allergisk reaktion. Detta yttrar sig i kväljningskänslor, viljan att i vanmakt slå sönder dyraste vasen (pistagegrön, antik, ärvd av farmors mormors mormors farfars svåger, prickig), samt genuint hat och suicidala hopplöshetskänslor. Begagna alltid ordet talang med en stor försiktighet, kompisar! Välj bort det, till förmån av intresse och skicklighet. Stryk den skiten ur ordboken. Få saker är medfödda, och även när sådant händer, så vore mer moraliskt försvarbart att lyfta fram möjligheten att lära sig. Att inte sortera människor i automatiska fack, tilldelade vid födseln. Låt folk göra vad de gillar och utvecklas i detta. Av detta brandtal förstår ni säkert var den här boken står. Herre min je.
I samma linje innehåller boken väldigt svart-vita syner på olika psykologiska diagnoser och vad man kan behärska att göra med vad, vilket också upprör mig. Människor är olika.
Nu, till själva skrivråden (vilket sannolikt är grundidén till boken): Tipsen på berättarperspektiv och historieuppbyggnad är av sådan art som man vanligen får lära sig i grundskolan, fast här beskrivet på ett aningen svårare sätt, med invävda litteraturvetenskapliga termer (vilka är intressanta att lära sig, men i övrigt överflödigt använda. De ger mest Göran-läraren en position ytterligare högre på sin piedestal att blicka ned på oss från), och exemplifierande referenser till klassiker. Det är roligt i och för sig. Men jag tyckte att saker och ting var lättare att lära sig på den tiden då ingen inledde lektionen med att sparka på mig.
Jag kan trots ovanstående galla rekommendera den här boken. Jag rekommenderar den till dig som känner att du haft bristfällig svenskundervisning från och med årskurs ett till och med nio, om du söker en hygglig mall för författande av populärlitteratur. Du bör ha läst en del klassiker för att förstå referenser, samt en väldig distans till texten under de stunder du känner att den vill knäcka ditt självförtroende eller skrivarglädje. Hoppa över några sidor om du känner så. Och läs för allas skull inte början av den! Vad du gör.
Och om du är en av få som faktiskt nyligen debuterat med en bok, eller är nyfiken på vad som händer inom ett förlag, så är faktiskt de sista kapitlen riktigt givande (om man bara bortser från en tämligen usel människosyn, som lyser igenom när det talas om ideella föreningars girighet och annat larv).
Och ja, jag är rabiat och hatisk. Jag vet. Överdrifter är mitt andra namn, osv. Mina ögon ser rött rött rött…. åh, just det, det var bara framsidan till boken här.
Det är berättigat.
Andra har också läst
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Fler böcker inom
Fakta
