Nuckan, finns hon? Malin Lindroth är 52 år, barnlös och har levt ensam i nästan trettio år. När hon presenterar sig som ofrivilligt ensam blir reaktionerna starka och hon frågar sig vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta. Därför bestämde hon sig för att skriva om en livserfarenhet som efterfrågas lika lite idag som i det förflutna. Malin Lindroth vill reclaima ordet nucka. Ta tillbaka det fulaste namnet och tvätta skammen ur det. Detta är ett befrielseprojekt, ett ifrågasättande av de normer som vi fortfarande är så knutna till och kanske blinda inför och ett beredande av plats för den större berättelsen om kärlek, makt och relationer.
Visa mer
Recensioner
2023-04-12
Betyg 
Välskriven och med viss igenkänningsfaktor på vissa håll. Dock tycker jag att det blir för mycket gnäll och detta evinnerliga tjat om patriarkatet. Jag tänker inte läsa andra delen, men jag är ändå glad att jag läste den här!
Slutbetyg, en medel 3:a!
2020-05-17
Betyg 
Kort men viktig berättelse om ingen mindre än Nuckan. Hon diskuterar, definierar och vill äga denna benämning.
2019-06-27
Betyg 
En mycket välskriven bok, som ger mig insyn i ett ofrivilligt levnadsförhållanden. Det är sorgligt, men författaren lyckas med konststycket att ändå inte vältra sig i medömkan, utan hon är modig och lyckas med sin intention att reclaima Nuckan
2019-05-13
Betyg
Jag var sent ute med att läsa boken. Det var synd för alla lovord jag läst gjorde mig lite besviken på boken. Framför allt tycker jag att det var modigt att skriva dem. Ibland vill man skaka om Lindroth för tusan ge sjutton i karlskrället och sluta förnedra dig.
2018-09-20
Betyg
Svidande uppriktigt och utsökt formulerat om ofrivillig ensamhet, som tvåsamhetens motsats. En modig bok som skildrar ett fult, bortglömt och helst onämnt hörn av mänskligheten. Och många av meningarna är så vackra i all sin sorglighet att jag bara vill gråta. Snacka om att reclaima ett begrepp!
2018-08-27
Betyg
Kort och välskriven, men känns som det finns mycket mer att tillägga om detta försummade ämne! Malin gör en pionjärinsats, som fått välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning. Blir också nyfiken på att veta mer om hennes liv och livsvandring. Den bortvändhet från mig själv mot det omöjliga, som jag känner igen så väl och länge hos mig själv. Den svårartade och plågsamma blygheten, som följde mig från skolåldern långt fram i livet. Jag var en nucka, ofrivilligt bortvald, till 34 års ålder. En miserabel ökenvandring.
Plussidan i det långa loppet är att förhoppningsvis utveckla en varm och vänlig vänskap med mig själv, vilket alla människor och relationer mår bra av.
"Jag kan gå ut i detta stora ingenting, lägga mig i det...som en sekund av bottenkänning... Jag kände hur allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet... Och plötsligt var min ensamhet så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls."
