Den första tyska delen av Vilhelm Ekelunds exil fick ett dramatiskt slut genom en livshotande lungsjukdom, som han vårdades för i Köpenhamn 1913. Efter tillfrisknande och giftermål slog han sig ned i Århus, nära en natur som påminde om hans barndoms och ungdoms Skåne och i en helt annan livssituation än under de upprörda storstadsåren i Berlin. Räddningen ur sjukdomen hade fört honom "i förbindelse med sanningen"; nu gjorde han upp med sitt nietzscheanskt inspirerade antika ideal med dess avvisande av kristendom och romantik, dess heroism och hyllning av hårdheten. I Köpenhamn hade Ekelund velat nå en ny konstform som skulle förena lyrikens koncentration med essayns intellektuella skärpa. Resultatet blev aforismsamlingen Nordiskt och klassiskt, som inte motsvarade förhoppningarna att beskriva en "nordisk hellenism" men utgör ett viktigt steg mot hans mogna stil. 1915 följde den första...
Visa mer
Recensioner
Bli först med att recensera denna bok
