Hur svartsjuk får man bli? Hur ofta kan man titta på en främmande människas Instagram? Hur mycket mensvärk måste man ha? Är Norge paradisets mittpunkt? Johanna är ihop med Emil. Emil har en exflickvän som heter Nora. Nora är allt Johanna inte är: vacker, norsk, offentligt älskad i sociala medier. När Johanna av en slump får reda på att Emil och Nora ska ses inleder hon en grundlig efterforskning om Nora på Instagram ? en undersökning som inte tycks kunna få ett slut. Samtidigt förtärs Johannas kropp inifrån; inte bara av svartsjukan, utan också av en genomborrande, ändlös smärta i livmodern. I sin autofiktiva och svart humoristiska roman Nora eller Brinn Oslo brinn undersöker Johanna Frid med skarp blick två av vår tids stora kvinnosjukdomar ? Instagram och endometrios.
Visa mer
Recensioner
2022-07-27
Betyg
Rolig och samtidigt allvarlig som behandlar relevanta ämnen, ämnen som det borde skrivas mer om.
Betyg
En berättelse av hur sjuk man kan bli av svartsjuka. Och endometrios. Jag gillade det poetiska språket, att hon lyfter fram endometrios så tydligt och tempot. Boken känns väldigt verklighetstrogen eftersom den känns mer som utdrag ur en dagbok än fiktion och språkväxlingarna. Endometriosen och svartsjukan upplevde jag egentligen som två olika berättelser i Johannas liv vilket tillför verklighetskänslan som jag uppskattade. Jag läste dock inte ut boken för att den var för deppig.
Betyg
Tilltalas av hennes humor! Huvudpersonen är svartsjuk och jag vill bara läsa mer om hur hon beskriver det. Läser för att se hur hon skriver, mer än för att veta hur det går. Det är också roligt att hon använder de skandinaviska språken blandat. Det är så det är att röra sig i grannländerna. Det finns inga översatta textremsor under verkligheten. Det andra temat, om endometriosen, fastnar jag inte för men självklart var det lärorikt att förstå vilket helvete som många lider av.
Betyg
Oslo = Arsle i svartsjukedrama
Nora är objektet för huvudpersonen Johannas svartsjuka i detta kvinnoporträtt med blinkningar till Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”.
Johannas fixering vid pojkvännen Emils exflickvän i Oslo är suggestivt skildrad, uppdaterad via publiceringar på Facebook och Instagram vars flimrande mobilskärm blir en nattlig terror.
Romanens andra tema är den länge förbisedda kvinnosjukdomen endometrios. Här tappar berättelsen kraft trots att Johannas plågor förvärras av detta allvarliga hälsoproblem.
Som läsare undrar jag vad i Johannas personlighet som danske pojkvännen attraheras av. Och omvänt: vad ser Emil hos Johanna? Det går inte ens att gissa sig till mellan raderna.
En av bokens förtjänster är författarens språkliga skandinavism, hennes växlingar mellan danska, norska och svenska uttryckssätt.
Att huvudpersonen har samma namn som författaren väcker naturligtvis nyfikenhet om stoffets karaktär av självbiografi eller autofiktion.
2019-06-03
Betyg
Åh, så och behagligt att följa henne in i fördärvet. Men sluta, liksom. Mycket välskrivet om något så irrationellt som svartsjuka.
Betyg
Beskrivningen att det handlar om två av samtidens stora kvinnosjukdomar (endometrios och Instagram) känns väl rätt träffande (förutom det faktum att jag misstänker att Instagrams inflytande är tämligen könsöverskridande).
Berättarrösten är Johannas som berättar om sin smärta och den otillräcklighet hon känner när hon jämför sig med pojkvännen Emils ex. Hennes svartsjuka lägger krokben för både henne och Emil.
Lätt att känna sympati för Johannas mående, men också lätt att bli irriterad på hennes svartsjuka.
Betyg
Så bra hon skriver! Och med en skön humor. Trots att huvudpersonen inte är helt lätt att gilla och förstå så fängslar boken. Sen kommer jag på att man nog kan bli så här "överkänslig", om man varit utsatt för det stora Ursveket och aldrig fått nån anknytning och närhet som barn, vilket jag vet allt om. Överkänslig är hon knappast när det gäller de djävulska underlivetsmärtorna, som tycks vara mindre plågsamma än smärtan och besattheten inför pojkvännens vackra ex. i Oslo, eller Arsle, som hon kallar det.
Det är en trösterik bok för mig, även om vi inte har samma uppfattning om vikten av att knyta an till det inre barnet. Men det behöver man komma på och finna kraft till själv, och inte få höra från en beskäftig "terapeut".