No One Belongs Here More Than You

Betyg

Lite väl ungdomliga teman. Fanns ingen önskvärd eftertanke. Vissa var helt klart bättre än andra men jag lämnade ändå boken med en väldigt tom känsla. Kanske var det meningen.v

Betyg

Väldigt varierande i kvalitet, men roliga och spännande oftast. Trivsam bok.

Betyg

Greatest book ever!

Betyg

En alldeles fantastisk bok. å. Världens bäst!

Betyg

Nix, tyckte inte om den alls. Ett alldeles för tunt språk.

Betyg

En besvikelse.

Betyg

Många är vi som med öppna armar tog emot Julys film You and me and everyone we know (2005). Många verkar också de vara som avfärdade den som intetsägande pretentiös och många är säkert de som filmen gick obemärkt förbi. Ett ganska talade exempel på indievärldens dilemma. För vare sig det handlar om musik, film eller litteratur och även om indiebegreppet är vagare, bredare och lättillgängligare än någonsin så finns fortfarande en tröskel – en selektiv kategorisering som är onödigt uteslutande. Uppskattar man inte det skruvade, förväntar läsaren sig det rakt igenom konventionella och direkta, uppskattas inte nya infallsvinklar och innovativa uttryck, ja då är det nog svårt att ta till sig Miranda July, vare sig det rör sig om film eller prosa. Så enkelt är det. Valet kommer naturligt.

Jag hänfördes helt av You and me.. och gläds åt att Julys medel och uttryckssätt tydligt förts över till det skrivna. Historier som till en början saknar handling men försiktigt blåser upp sig själva till en bubbla av självklarhet och närvaro. Stor vikt ligger i dialogerna – vid yttringar av lögn, osäkerhet, hårda repliken och den kärleksfulla tvetydighet vi alla känner till. Vi rör oss i 2000-talets USA, men här spelar platsen och miljöerna ingen roll. Det mänskliga samspelet dominerar. Individens förmåga att föra tanke till ord, omvandla intention till handling. Med små rörelser målar hon upp vardagsbilder, ibland smått absurda, men alltid underhållande, vare sig det rör sig om en ovanligt komisk och vänskaplig vårdnadstvist, att lära sig sova ensam, om att vara besatt av Prince William eller huruvida män gråter torra tårar för att kompensera för sin påhittade känslolöshet.

Här kommer novellens fördelar till ytan. Du behöver inte vara övertygad nog att läsa en trehundra sidors roman när saken avgörs på ett tiotal sidor. Då räcker en nypa nyfikenhet på vad som kan vara schyst litteratur. En mycket liten dos av ansträngning för potentiellt mycket nöje. En avvägning som jag i detta fall hoppas gör mediernas genremani oväsentlig.

Av: Christian

Betyg

Vid första anblicken av bokomslaget (i detta fall grälligt rosa och gult) så fick jag känslan av att jag hade att göra med ännu en tillrättalagd chick-lit. Visserligen en kritikerrosad sådan, som både Guardian och Daily Telegraph, älskat, tillika så min vän som rekommenderat mig boken (en manlig vän).

Efter bara ett par sidor in i den första novellen inser jag hur fel jag har. I Julys texter ljuder något ostämt, ibland subtilt mellan raderna, men lika ofta klart och tydligt uttryckt. Till en början känner jag mig nästan illa till mods, karaktärerna jag möter känns på något vis smutsiga när man lär känna dem bättre, en slags skam för deras beteende och tankar sticker mig i ögonen.

Detta skavande obehag utvecklas än dock alltid till slut till en slags värme, jag ser ärlighet som tillåter mig att riktigt lära känna de olika personligheterna på ett väldigt mänskligt plan. Alla deras fel och brister blir till charm och personlighetsdrag. Smutsigt ibland kanske, men aldrig skamligt.

Betyg

Nä, det här var inget kul alls. Snudd på att jag inte läste ut den.

Betyg

Att döma av titeln och Miranda Julys status som indiekidsens litterära medvetande, borde hennes debut vara ett litterärt mål i krysset. Men, jag är här beredd att gå emot alla det gångna årets hyllningskörer och ge "Ingen hör hemma här mer än du" den totalsågning den i min mening gjort sig förtjänt av.

Språket är det inget fel på, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att July måste lida av en bokstavskombination med ett samtidigt enormt stort hävdelsebehov, vilket i summering resulterar i texter som skulle kunna vara skrivna av en normalbegåvad 12-årig pojke.
Miranda July har nämligen skrivit en rad menlösa berättelser, den ena mer vulgär än nästa, satt ihop dem, och lurat de ängsliga bokmänniskorna att hon skrivit en novellsamling värd namnet.

Om jag ska sträcka mig riktigt långt för att säga något positivt om boken, skulle jag kunna säga att vissa iakttagelser är träffande, ett fåtal rentav utsökta, men det är en riktigt lång sträckning från den faktiska sanningen.