
Lou Bertignac has an IQ of 160 and a good friend in class rebel Lucas. At home her father puts a brave face on things but cries in secret in the bathroom, while her mother rarely speaks and hardly ever leaves the house. To escape this desolate world, Lou goes often to Gare d'Austerlitz to see the big emotions in the smiles and tears of arrival and departure. But there she also sees the homeless, meets a girl called No, only a few years older than herself, and decides to make homelessness the topic of her class presentation. Bit by bit, Lou and No become friends until, the project over, No disappears. Heartbroken, Lou asks her parents the unaskable question and her parents say: Yes, No can come to live with them. So Lou goes down into the underworld of Paris's street people to bring her friend up to the light of a home and family life, she thinks.
Visa mer
Recensioner
Betyg
Wow, vilken bok. Och vilken huvudkaraktär, jag kände mig lite "blown away" faktiskt. Snubblande nära en femma, det kan hända att jag ändrar betyget vid en andra läsning. Mina elever ska läsa den här i höst och det ska bli intressant att höra vad de tycker, det här är inte direkt en klassisk ungdomsbok (om det ens är en ungdomsbok). Bra!
2011-10-21
Betyg
Det här är en ganska söt bok som det känns lite jobbigt att klanka ner på eftersom huvudpersonen är så snäll och vill så väl. Huvudanledningen till att jag läste den här boken är för att min dotter har den som bok att läsa i skolan, som läxa, så att vi kunde diskutera boken tillsammans. Huvudpersonen Lou är en ung trettonåring som bestämmer sig för att intervjua en ung hemlös tjej, No, till ett skolarbete om just hemlöshet. Författaren är fransk (förlaget Sekwa ger ut franskspråkig litteratur på svenska) och handlingen utspelar sig i Paris där hemlöshet är ett större problem än här i Sverige. Lou och No träffas på järnvägsstationen Gare d’Austerlitz dit Lou går ibland för att titta på människor eftersom hon fascineras av möten och avsked och relationer mellan folket på stationen.
Jag tänker mig att författarens syfte är att belysa hemlöshet och att det är nobelt. Men kanske är det inte beskrivet just så sjaskigt som jag tänker mig att det kan vara, eller så beror det på att huvudpersonen Lou är så ung så att hon skonas lite informationsmässigt, eller så är den hemlösa fickan No rätt speciell. Inte för att jag är expert på hemlöshet, men jag tänker mig att det i kombination med alkohol- och tablettmissbruk kan vara mycket värre än det skildras här. Missförstå mig rätt, författaren skildrar det som jobbigt, men fokuserar mycket på bristen på mat och kyla om nätterna, inte så mycket på annat som man kan föreställa sig som svårt för en ung kvinna som är hänvisad till hemska härbärgen eller rädslan inför att ibland sova utomhus om nätterna, svårighet med hygien, prostitution och jakten på alkohol.
Lou är en idealist, hennes lärare kallar henne till och med utopist, och hon bestämmer sig för att kämpa för att No ska få ett bättre liv. Lous mamma är psykiskt sjuk, hon blev aldrig sig själv efter det att Lous lillasyster dog som bebis, och är ibland okontaktbar. Lous pappa kämpar för att hålla ihop den lilla familjen. No bjuds in och Lou behöver ibland No lika mycket som No behöver henne. Inom Lous mamma väcks något till liv i mötet med No, det känns lite skönt för läsaren. En djupare kamratskap växer fram mellan de unga tjejerna, fast de når liksom ändå inte riktigt ända fram: ”Det är inte ditt liv”, säger No och ”Jag kommer aldrig att tillhöra din familj”. Kanske är det precis så det är? Till sin hjälp i ”projekt rädda No till ett bättre liv” har Lou även en klasskamrat som heter Lucas, som hon är hemligt förälskad i.
Jag ger boken 5 kakor av 10, det är verkligen tappert att försöka skildra en trettonårings försök att förändra världen. Några lösningar på det stora problemet hemlöshet verkar inte finnas, det är dystert – så illa som författaren skildrar vuxnas (samhällets?) ointresse (eller tafatta försök) att göra något åt situationen tror och hoppas jag inte att det är (fast jag är inte insatt i situationen i Frankrike). I en intervju jag såg med författaren på youtube (för engelsmän) ingår det tydligen i vuxenprocessen att förstå att livet är orättvist. Rätt cyniskt, tycker jag, och lite osvenskt att bara rycka på axlarna åt sociala orättvisor. Visst är hemlöshet i kombination med psykiska problem och missbruk inte lätt att lösa, men vi har väl inte gett upp än? Det finns så många som arbetar med och för dessa människor, allt är väl inte bara elände? Det finns ju bra storys om hur folk lyckats vända sina liv. Nåja, det här är alltså ingen sådan bok.
Den här boken har också blivit film och kommer att visas på biograferna i Frankrike i november 2011. Om den kommer till biograferna i Sverige vet jag inte, men jag vill gärna se filmen. Jag kan tänka mig att boken kan vara bra som verktyg i skolan att diskutera hemlöshet och sociala orättvisor utifrån, men är lite osäker, min dotter tyckte inte att boken var så bra. Kanske för att huvudpersonen som är så intelligent och ägnar mycket tid åt läxor och diverse problemlösning av allt mellan himmel och jord och sedan i relationen med No ”bara” agerar känslomässigt. Kanske om Lou attackerade ”projekt No” mer med hjärnan än med hjärtat, och i och med det blandat in fler vuxna, kanske de gemensamt kunde kommit fram till bättre lösningar för No? Nåja, som ni ser så väcker boken känslor och frågeställningar.
http://bookiecookiez.wordpress.com/2011/10/21/no-och-jag/
Betyg
En fin berättelse om en brådmogen 13-åring som själv vet en liten smula för mycket om ensamhet när hon möter hemlössa No. Hon blir besatt av att rädda No, som kanske bara ett barn kan bli besatt. Boken är välskriven, väl strukturerad... ändå når den mig inte fullt ut. Jag kan inte sätta fingret på varför - jag sträckläste boken, och har ingenting att "klaga" på, egentligen.
2011-03-16
Betyg
En underbar liten bok som inte har några svar men ställer desto fler frågor som dröjer kvar länge efter det att boken har placerats i hyllan.
Betyg
Kanske hade jag för höga förväntningar på boken, men den griper inte riktigt tag i mig. Den liknar lite Igelkottens elegans i sin stil, med en intelligent flicka som huvudperson. Men jag får inte riktigt i hop hennes person. Hon resonerar alltför vuxet och är samtidigt också väldigt barnslig. Mammans depression blir hastigt bra när No flyttar in. Nej, det fångar inte riktig mig. Däremot är språket i boken bra och flera resonemang kring hemlöshet och ambitionen att hjälpa andra människor intressanta. 3,5 blir mitt betyg.
2010-12-08
Betyg
En fantastisk läsupplevelse. Lättläst men med stort innehåll. Älskar språket, det franska... personerna. Läs den!
Betyg
No och jag är en stark läsupplevelse om vänskapen och kärleken mellan två unga flickor. Vi får följa den 18-åriga hemlösa drogmissbrukaren No och den 13-åriga Lou från Paris välbärgade medelklass. Detta var en bok som jag inte förmådde lägga ifrån mig, men önskar att jag kunde. Inte för att den är tråkigt ? nej, den är helt lysande! ? utan för att jag ville stanna upp handlingen eftersom jag inte kunde slippa ifrån känslan av att allt var på väg att barka åt helvete. Det är en gripande skildring av attraktion och avståndstagande, skräcken för att bli övergiven och tonåringens kval över att löftet om att alltid finnas kvar för varandra visar sig vara tomt och ihåligt. Läs den!
2010-03-10
Betyg
Utspelar sig i Paris och berättas av en ung, brådmogen tjej - Lou - som inleder en bekantskap med en några år äldre tjej - No, som både är hemlös och drogmissbrukare. De träffas på Gare d'Austerlitz, en av centralstationerna i Paris, där Lou sitter och iakttar udda existenser för att skriva en skoluppsats om just hemlöshet. En varm vänskap växer fram mellan flickorna, Lou har ambitionen att få No på rätt väg, men det projektet är tungt och fullt av svek, men också hopp
Berättelsen flyter vackert fram utan stor dramatik, den är charmig och lite naivistisk i sin berättarstil. Och full av roliga iakttagelser och formuleringar.
Jag lyckades genomföra min ambition att läsa den på franska. En bok om att inte ge upp hoppet, en bok att bli lycklig av.
Betyg
No och jag har ett språk och en stilistik som fullkomligt överväldigar mig. Meningarna flyter vackert igenom hela romanen, ömsom långa, ömsom korta. Bokens huvudperson, Lou, är fascinerande i sin överintelligenta lilla person. På många sätt är det en kärlekshistoria, vilken tar sig uttryck genom en oväntad vänskap, men den saknar alla former av banalieter och klyschor. Det här är en roman som lever sig kvar, rotar sig i ens inre och ger en känsla av glädje när man tänker på den.