Nja, läste Moyes 2 första böcker som jag nästan blev deprimerad av och även denna har hela boken igen något tungt och vemodigt över sig tyvärr. Man bara väntar på att hon ska ta sig i kragen och vakna upp men det sker alldeles för sent, precis i slutet av boken.
Det var en helt okej roman, men jag hade hoppats på mer. Det fanns varken den fängslade känslan som jag hade hoppats på, Eller några efterlämnade funderingar när man hade läst ut boken.
Blev besviken på denna bok då jag älskat Moyes tidigare böcker. Den var inte dålig men jag fastnade aldrig riktigt för varken handlingen eller karaktärerna tyvärr.
Jojo Moyes framställer kvinnor likt hundar i den här boken: ivriga att vara andra till lags, oförmögna att ta egna beslut eller klara sig utan en försörjande husse vid sin sida. När ägaren inte är hemma sitter hundfrun vid dörren och väntar, och blir orolig när det dröjer. Enda sättet att ta sig ur en strulande ägar-relation är att skaffa sig en ny ägare, med husrum och som kan tjäna pengarna till maten på bordet. Jag blir helt galen av den här bilden och blir så frustrerad på dessa kvinnor som inte tar ansvar för sitt eget liv utan låter sig behandlas på detta vidriga vis! Det är 2000-tal och inte 1800-tal ffs.