Netherland

Betyg

Påminner han inte om McEwan, tråkig och ordrik? En herr-roman?

Betyg

Hade också skyhöga förväntningar på denna hyllade bok. Visst, den är vackert skriven. Trots detta lyckades historien lyckades aldrig engagera mig och huvudpersonen Hans förblev lite för färglös.

Betyg

Jag vet inte varför jag aldrig kom in i boken, som hyllats sedan den publicerades. Jag grips aldrig av historien om en engelsman, som tillsammans med en man från Trinidad försöker skapa förståelse för cricket i USA samtidigt som hans fru och barn flyttar tillbaka till England. So what?

Betyg

Jag har tacksam utsikt när jag sammanfattar denna bok. Utanför flygplansfönstret ändrar lapptäcket av åkrar färg med gröda och klimatzon. Städerna ser ut som utspända spindelnät där små gnistrande kristaller fastnat. På sina håll slingrar sig svarta floder – mörka partier av centraleuropeisk skog – på håll en harmoni mellan det organiska och allt människan skapat tycks underordnat och anpassat till något större. Det är lätt att sväva iväg i ett plan mot Madrid. Några timmar som gjorda för att smälta det verk O´Neill valt att axla. Och Nederländerna tyckts stärka sina dammar och kommer hålla det stora havet borta ännu ett tag. Boken är en av de där som gör ont men värmer, en av de som förklarar varför det är sorgligt med folk som är räds melankolin – att närvaron av densamma förvisso påminner om vår bräcklighet, men också om att vi är del av något enormt. Det finns en mångfald som pulserar och borde tas vara på istället för som idag utgöra grogrund för så mycket skit (på sina håll) – att det kanske går en dag. Och jag vill påminna alla att utan denna vind av insikt , ja kalla den melankoli, avdramatiseras allt till banala trivialiteter där allt måste vara glatt förståeligt eller ingenting alls. Jag ryser vid tanken på denna fattiga men ack så vanliga världsbild. Den är farlig. Då kommer denna roman som en gåva.
Holländaren Hans van der Broeck ser sin fru ta sonen och fly från New York efter terrorattacken 2001. De lämnar en stad i känslomässiga ruiner för hopp om trygghet i London. Kvar sitter han ensam i en tillfällig lägenhet i en enorm stad, påtagligt ambivalent inför tanken på framtiden, äktenskapet, faderskapet och på sin roll som världsmedborgare. Och visst är det denna vilsenhet som möjliggör hans nya bekantskaper. Chuck Ramkissoon kommer från Trinidad, en man till synes utan rädsla. I Brooklyns mest avlägsna utkant gror hans planerade livsverk. Gräsfältet klipper och vattnar han med stor ömhet medan finansiärer söks på annat håll (aningen suspekta metoder). Platser ska snart bli en internationell arena för den mellan Chuck och Hans gemensamt älskade Cricketen – en av världens största sporter, i stort sett osynlig och ignorerad i USA. Chuck drivs av vidunderliga ambitioner Napoleansk beslutsamhet. Det hade kanske gått vägen, men det är ingen lek att ena folk genom New York Cricket Club - cricket för demokrati, som medicin och fredsmäklare. Mångfaldens skönhet vitaliseras med ett slagträ i världen – Staten Island, Atlanten, Trinidad, Haag och Pakistan. Att skriva boken kan ses som en uppgift stor nog och en åskådarplats räcker långt för mig. Bara en sådan sak som att få en att tänka stort genom något till synes obetydligt som en sport. Språkligt? Fråga någon annan, jag har svårt att vara kritisk. Kanske inte originellt eller enastående, men berättandet och tonen är tilltalande och närvaron sveper undan mina fötter. Att tillåtas tänka bortom gränser är stort, men också en självklarhet – ett måste. Nederland bjuder till nya vägar. En fönsterplats mellan Stockholm och Madrid är bara en bonus för sentimentaliteten.