
Ingunn har stor aptit på män och brukar alltid vara den som gör slut. Hon vill inte riskera att någon tröttnar på henne och tar därför det säkra före det osäkra. Arbetet som musikjournalist innebär många resor och möten med artister – och män. Genom dejtingsajter ordnar hon förbindelser som garanterat blir tillfälliga och hon kastar sig från det ena passionerade förhållandet till det andra. Och hon är framgångsrik – männen älskar henne. Åtminstone för en natt.Hon tackar sin lyckliga stjärna för att hon inte har det som sina kollegor: Den naiva vikarien Tonje som varje gång hon blir lämnad bryter ihop totalt och Anja som har levt i skuggan av sin självupptagna författarmake i arton år och som säger att sex inte alls är så viktigt som folk ska få det till.I ett svagt ögonblick bestämmer sig Ingunn för att bli en sundare människa. Hon ska börja träna. På den första rundan med de...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Jag har nog läst färdigt. Jag ledsnade helt enkelt, allt berättades alltför summariskt. Ett informationsflöde av vad som hänt genom livet, en transportsträcka fram till Den Stora Kärleken. När hon träffat den mannen slutade jag läsa. De får väl varann, eller nåt, efter lagom mycket komplikationer. Inte för att det intresserar mig.
2013-11-20
Betyg
Jag är så otroligt besviken. Berlinerpopplar-triologin är något av det bästa jag läst. Nattösnkningen är så trist att det var plågsamt att läsa ut den. Huvudpersonen som är musikjournalist har sex och så har hon sex och så har hon sex igen. Det är vansinnigt trist. och det är obsolut inte upphetsande utan bara tríst.
2013-11-20
Betyg
Jag är så otroligt besviken. Berlinerpopplar-triologin är något av det bästa jag läst. Nattösnkningen är så trist att det var plågsamt att läsa ut den. Huvudpersonen som är musikjournalist har sex och så har hon sex och så har hon sex igen. Det är vansinnigt trist. och det är obsolut inte upphetsande utan bara tríst.
2012-01-29
Betyg
Man får inte vara pryd om man ska läsa Nattönskningen. Det är mycket sex men inte på ett spekulativt porrigt sätt. Huvudpersonen är helt klart missbrukare både av sex och sprit och fylld av ångest. Ragde har en förmåga att på pricken beskriva olika karaktärer och hon har ett härligt och humorfyllt språk. Jag tyckte mycket om boken. Vissa tycker den är förutsägbar. Efter trilogin om Berlinerpopplarna är jag glad över slutet i Nattönskningen. Ett pissigare slut än det i Vila på gröna ängder får man leta efter och alla tre böckerna blev på något sätt lidande av det.
Betyg
Jag får erkänna att jag hade ganska höga förväntningar på denna bok. Förväntningar som inte inbringades, tyvärr.
Nattönskningen är en kärleksroman som handlar om att våga göra andra val än de man gjort hittills. Att våga prova på något nytt och våga ge efter trots rädsla. Det är också en bok om att allt kan bli en rutin och vana. Ingunns vana är att träffa män och lämna dom.
Jag tror det är tänkt att boken skall vara underhållande och humoristisk men jag finner den endast tragisk och tråkig.
Språkmässigt märks det att Anne B. Ragde är en rutinerad författare. Uttrycka sig kan hon definitivt. Även karaktärsskildringarna är genomarbetade och träffande. Men trots de träffande karaktärsskildringen av Ingunn så saknar jag förklaringen till hennes beteende. Jag väntar och väntar men förklaringen kommer aldrig.
När jag läser boken så känner jag ingenting. Boken säger mig inget utan jag upplever den mest som klicheartad och tråkig. Jag är besviken helt enkel Anne B. Ragde kan betydligt bättre än så här. Om Nattönskningen skulle ha varit min första Ragde-bok jag läste hade jag aldrig sett åt henne igen.
Eftersom jag tycker att boken trots allt är skriven med bra språk får boken en svag tvåa annars hade det nog blivit en etta.
På www.bokbrus.se finns fler ljudboksrecensioner.
/Pia
Betyg
En riktigt urusel bok! Huvudkaraktären är rädd för att bli övergiven och ser därför till att lämna först. Hon är väl inte den första i världen med de rädslorna , men hon beskrivs som ett UFO, eller åtminstone en alinerad, som en robot som far fram med den ena sexuella eskapaden framför den andra.
Det enda försonande var slutet. Det höjde boken från en etta till en två för att det var minnesvärt, men nej, det är inte värt att läsa boken bara för det.