Diamanternas tystnad på disken, den rika kvinnans börs i min hand Jag tycker om att stjäla från kvinnor, rika kvinnor som går så vårdslöst som om de ägde asfalten. De ber om att bli bestulna, tigger om det. Tror inte att det kan hända dem. Att det alltid är någon annan som blir bestulen, rånad. Bedragen. Någon som inte har något att förlora. Någon som jag. Det här är berättelsen om Johanna. Hennes ansikte fanns världen över. Hon var modell. Det är hon inte längre. Nu står hon på Pont Neuf och slänger stulna kontokort ner i Seine. Det här är berättelsen om vad som hände, om varför hon är ensam i Paris, och varför hon bär på en kniv. ”Det går ett raseri genom boken som nästan får en att hålla andan.” Expressen ”Att hon kan skriva så!” Helsingborgs Dagblad ”Nästa som rör mig har en hetta, eller iskyla, som det är lätt att bränna sig på.”...
Visa mer
Recensioner
2010-08-12
Betyg 
Semestern 2010: Alldeles för "pretto" för min smak. Språket är för snabbt och ryckigt och passar mig inte alls.
2010-06-15
Betyg 
det är som att hela boken vibrerar när man läser den, så intensiv är den - man kippar nästan efter andan.
2010-01-18
Betyg 
Världen är hård för ung svensk modell. En hård värld med kniv bland svin. Vackra Johanna. Jeanie. Jean. Give me that look. Don’t smile. Och hon ler minsann inte alls. Inte det minsta. En hård värld i Paris. Hårt i London, Stockholm och Örnsberg. Först bara sjutton år. Sen snart för gammal. Falskhet och äckligt konservativa parlamentsledamöter – etikens herrar som hittas strypta i damunderkläder med apelsin i munnen. I korta partier är Malmstens arga och ofta subjektlöst snabba språk oerhört snyggt: ”Mamma pappa gris som väller ut från McDonald’s – att åka från Chicago till Paris för att gå på McDonald’s. Amerikanernas hemska fetma/…/hur de videofilmar varandra på Pont Neuf, Neuf, Neuf”(s.130). Jag känner verkligen hur ilskan växlar bränsle mellan likgiltighet och frustration. Hur ensamheten stundtals bränner hål. Läs om finansmannen på flygplatsen som bryter ut i avgrundsvrål över sin stulna portfölj, hur han förlorar sig själv med dess tarvliga innehåll, eller kanske snarare tomhet, siffror, kalkyler, pund och dollars (s. 136). Det är riktigt snyggt. Men i längden blir det jobbigt och nästa gång jag läser en Malmsten hoppas jag på något varmare, med mindre ilska och inte lika vassa blad.
Av: Christian Rydberg Åkesson
Andra har också läst
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Fler böcker inom
Skönlitteratur
