Författarlegendaren Stig Larsson är ständigt i hetluften. I sin nya bok När det känns att det håller på ta slut berättar han om livet bakom löpsedlarna, om drogerna, kärleken, vänskapen och om sin kreativitet. En stark och självutlämnande text som stannar kvar länge i läsaren. Klockan sju på morgonen den 31 oktober 2010 - just den natt när sommartid övergår i vintertid - kommer den första varningen. Stig Larsson får inte luft. Fyra veckor senare händer det igen, och han hamnar på St. Görans sjukhus. Har tiden hunnit ifatt honom? Tar det slut nu? Impulsen att skriva - för första gången på länge - kommer samtidigt. "Hur ska jag börja? Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar." Stig Larsson har skrivit en bok om sitt liv, om knark och kärlek, vänskap och arbete. I fjol kom Realism,...
Visa mer
Recensioner
2013-08-01
Betyg 
Intressant pga personen det rör sig om, javisst, men det här deliriska svamlet håller MYCKET låg litterär kvalitet. Larsson framstår inte bara som en osympatisk och halvkriminell gubbjävel utan det är också tydligt att den konstnärliga kapaciteten är helt urblåst. Tråkig insikt.
Susanne Hydén gillar
2013-06-20
Betyg
Kul skvaller för oss fans, men att det är samma författare som givit oss mästerverk som Autisterna och Nyår är helt obegripligt!
2012-11-26
Betyg 
Stundtals helt lysande. Stundtals litterär kvalitet i nederkant av det acceptabla. Överlag trots det klart mycket bättre än vad jag förväntade mig.
2012-11-09
Betyg
Livet sätter kniven på strupen på en man. Han heter Stig Larsson. Under alltför många år har han förslösat sitt liv. Nu skriver han sin egen sjuk- och livsjournal som (f.d.?) missbrukare med en skärpa och en insikt som skär sönder alla schabloner.
Om vi, hans läsare, har tur är han nu efter 20 år tillbaka som romanförfattare. Om han själv har tur är han tillbaka till det liv som levs utanför hans enrummare på Lilla Essingen.
2012-10-26
Betyg
En mycket märklig bok, intentionen med den liksom stångar sig själv i ansiktet. Han vill vara ärlig och rak, men det går ju verkligen inte, så sammansvetsad med omgivningens bild av sig själv han nu är - hela tiden i behov av bekräftelse och att måsta leva upp till sin bild av att vara "kool", manlig, och omtänksam. Då blir det ju inte ärligt. En olycklig rätt gammal man, en gång en faktiskt genialisk författare, har märkligt svårt att faktiskt vara ärlig, och märkligt svårt att formulera sig. Oftast blir det pladdrigt, omständligt, till synes konstlöst, och kanske t o m dåligt.
Märkligt är det också att läsa en bok som avslutades för drygt tre veckor sedan, komma in än mer i författarens nu än hos Knausgård (men ändå mindre nära och igenkännande) Ett betyg är egentligen omöjligt att ge, säger minimalt om boken, men se det som en profetia.
