
"Han är i dag den överlägset bästa svenska kriminalförfattaren - stilistiskt, intrigmässigt, psykologiskt..." Nils Schwartz, Expressen 2004. Försommar. En sjundeklass från Stockholm är på resa i de djupa ångermanländska skogarna. När en av fjortonåringarna plötsligt försvinner finns det tillräckligt många oroväckande tecken för att A-gruppen, rikskriminalens speciella enhet för våldsbrott av internationell art, ska kopplas in. Mystiska baltregistrerade bilar har rört sig i trakten, och dessutom tycks flickan själv, Emily, bära på mörka hemligheter. Samtidigt som Sara Svenhagen, Lena Lindberg och Gunnar Nyberg från A-gruppen ger sig av till Ångermanland händer det saker i Stockholm. En hantverkare gör ett häpnadsväckande fynd i en grop i Gamla stan och försvinner sedan spårlöst. Bengt Åkesson vid Stockholmspolisen, som just inlett ett förhållande med Kerstin Holm, A-gruppens nya chef,...
Visa mer
Recensioner
2017-08-13
Betyg
Arne Dahl tillhör toppen bland svenska deckarförfattare. Intrig och språk är bra. Dessutom är det ganska sköna karaktärer i A gruppen. Denna bok inget undantag.
Betyg
Det här blir jobbigt för mig, eftersom detta är den första bok om A-gruppen som jag faktiskt inte gillar jättemycket. Även om den nu inte är dålig. Arne Dahls lägstanivå är fortfarande bättre än en del författares högstanivå. Och jag vet ju att nästa bok, Efterskalv, som var den första bok jag läste i serien, är så mycket bättre. Läs mer på http://bokslut.blogspot.se/2012/08/morkertal-av-arne-dahl.html
Betyg
Boken är en okej deckare,
lite sämre än jag hade väntat mig
på grund av alla personer
som måste hållas isär
och alla händelser som kastas runt.
Jag har dessutom inte läst någon bok
av Arne Dahl innan vilket kanske försvårade lite.
Det är en ganska rå bok
med mycket mord,
pedofili och sexuala drifter.
Det gör den tyvärr inte heller bättre.
Och inte heller kan jag känna
med någon av karaktärerna.
http://kevlarsoul.blogg.se
2011-02-15
Betyg
När jag lyssnade till Dödsmässa, min första bok av Arne Dahl, tyckte jag också att språket var tungt och personerna (för) många. Hans efterföljande Mörkertal tycker jag mycket bättre om! Kanske har jag lärt mig uppskatta de ibland lite konstruerade ordvändningarna -
samt lärt känna de många personerna bättre?!
Torsten Wahlund läser som vanligt alldeles underbart!