Mörkermannen

Lindell, Unni

| 2009

Flag from sv

176


Uppe vid taket sitter en ventilationslucka som leder till en annan del av duschbyggnaden. Och ibland, precis när hon försöker somna, får hon för sig att någon iakttar henne, alldeles nära. Sommarjobbet på campingplatsen känns inte alls särskilt lockande längre. Inte långt därifrån, i ett höghusområde, knuffas en kvinna ut från sin balkong på sjunde våningen. Det finns vittnen till händelsen och det råder inga tvivel om att det rör sig om ett mord. Men vem kan ha velat den ensamma kvinnan något illa? Det blir kriminalkommissarie Cato Isaksen och hans kollegor som får ta itu med utredningen. Ett fall som leder dem både till den närliggande campingen och ända bort över gränsen till Värmland. Allt skulle ha varit så bra om bara Cato hade sluppit samarbeta med nya kollegan Marian Dahle. Hon som är lika envis som Cato själv och som vägrar respektera regler och bestämmelser. ...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

E

emmakicki

2013-01-12

Betyg

Unni Lindells bästa!

Monika W

2011-12-19

Betyg

Sjunde delen om Cato Isaksen är definitivt den bästa av dem. Nu äntligen var det inget jag irriterade mig på, språkmässigt då. Kanske bara lite över de totalt ovidkommande kommentarer som dyker upp i dialogerna. Men när jag tänker efter så är man kanske inte alltid så klar och redig själv när man pratar. Detaljbeskrivningarna och färghysterin är borta, till slut. Och det här är riktigt bra.

Jag kom på mig själv med att nästan bli arg för att det blev för snårigt, gick för långsamt, var för många inblandade och så vidare, men det var ju egentligen bara för att jag ville veta vem som var skyldig. Det här var nog den snårigaste historien hittills och fast jag nog var hyfsat säker på vem som gjorde det, så fanns det tillräckligt med tvära kast, villospår och oväntade händelser för att göra även den mest luttrade deckarfantast förvirrad. Ett tag funderade jag på om alla trådar verkligen skulle kunna knytas ihop på slutet.

Men den där Marian Dahle, hur lyckades hon egentligen bli polis? Nu när Cato äntligen tonats ner så han är uthärdlig, då har det kommit en ny jättebebis i stället. Jag har oerhört svårt att tro att en person som är så labil och har så lätt för att tänja på regler kan lyckas ta sig igenom psyktesten. I alla fall hoppas jag att det är så. Fast nu när jag tänker efter så inser jag ju att jag läst alldeles för mycket om underliga polisingripanden för att tro på det. Nu är det i alla fall Marian Dahle som är den egocentriska och barnsliga karaktären som får mitt blodtryck att öka till inte så hälsosamma höjder. Ja, jag vet att det bara är en bok, men hon är verkligen lätt att tycka illa om.

Jag har ännu inte den åttonde delen hemma, eftersom jag stannade upp och hejdade mig lite och tyckte det var bäst att läsa några böcker innan jag köpte fler och när jag nu inte gillade de första så tänkte jag att min bekantskap med Cato och gänget skulle ta slut här. Men... efter den här upplevelsen så hamnar nog även nästa bok i serien i min bokhylla.

Boktipset estimerade betyg var 4.0, jag ger den 4.0.

Katarina Sjöö

2011-12-09

Betyg

lite svag för att vara unni men hon håller ju ändå måttet språkmässigt. inga magnifika hurrarop but still...

Gun Petersson

2010-11-17

Betyg

Medelmåttig. Förmår inte riktigt engagera mig. Polisen som är gränslös och själv skulle kunnat vara brottslingen är ju en ganska utnött karaktär vid det här laget. Men spänningen steg mot slutet - 2,5.

A

Anna Lidin

2010-07-23

Betyg

Ja, jag trillade dit på en till efter att ha läst "Drömfångaren". Fanns visst en bok däremellan, men det gick bra ändå. :-)

Maria Larsson

2010-04-22

Betyg

I ett höghusområde utanför Oslo blir en kvinna knuffad från sin balkong. Att det rör sig om mord råder det inga tvivel om, eftersom det finns vittnen till händelsen.
Samtidigt på en campingplats känner sig den unga, polska sommarjobbande Lilly sig övervakad.

"Mörkermannen" är Unni Lindells sjunde bok om kriminalkommissarie Cato Isaksen. På många sätt är den en dussindeckare, en i mängden. Den sticker inte ut på något sätt utan följer ramarna på hur en spänningsroman ska vara uppbyggd.
Men kanske är det just det som fängslar mig. Lindell inte lägger in några spektakulära detaljer i sin berättelse. Hon behöver inte det. Hon håller sig till saken och det är där som storheten i hennes skrivande ligger.

Boken känns oerhört genomtänkt. Styckena är korta vilket ger en känsla av intensitet. På ett snyggt sätt binder Lindell ihop intrigen under resans gång och persongalleriet känns äkta. Hon har förmågan att skapa en kuslig känsla med små medel.

Jag skulle överdriva om jag skrev att Unni Lindell har överträffat sig själv. Samtliga hennes böcker om Cato Isaksen håller samma höga kvalitet.
Men bara det, efter sju böcker, är en bedrift.

Maria Larsson

2010-04-22

Betyg

En stark trea. Lindell har inte överträffat sig själv, men lyckas med små medel skapa en kuslig känsla och tät spänning.

Patricia B

2009-11-17

Betyg

Fullkomligt dödstråkigt. Osympatiska huvudpersoner som inte intresserar mig eller får mig att vilja veta mer om dom.