Mord i Skärhamn

Betyg

Ännu en mycket bra bok av Ramona Fransson. Hon har blivit en av mina favorit författare. Detta är den tredje i rad som jag läser.

Denna gången kryper hon också in under skinnet på ett obehagligt men skönt sätt.

Men jag tyckte att den slutade lite konstigt. Jag har många obesvarade frågor. Antingen får jag svaren i nästa bok. Annars kanske det beror på attrahera är lite trög. Haha

Hur dom helst är den mycket läsvärd!

Betyg

Bra skriven på ett lite nytt sätt. Intressant.

Betyg

Jag har nu läst tre böcker i serien om Greger Thulin. Jag tycker nog att Ramona Fransson ägnar för mycket tid och möda åt onödiga detaljer.

Jag tycker att dialogerna känns lite stolpiga och torra vilket är synd. Lite mer liv och lite mer talspråk i dialogerna hade gjort stor skillnad.

Själva handlingen är ganska spännande även om det inte är några direkta överraskningar. Så med andra ord är jag inte helt övertygad men det är en stunds tidsfördriv men inte mycket mer.

Betyg

Som vanligt bra story

Betyg

Första boken jag läst av författaren i fråga. Tycker att hon tar upp mycket viktiga ämnen, men hennes språk samt karaktärsbeskrivningarna lämnar mer att önska.... Därav betyget.

Betyg

Som sagt så är detta den tredje deckaren i Ramona Franssons deckarserie om morden på Tjörn. Den här var en sträckläsare precis som ettan. Jag kunde inte lägga den ifrån mig förrän den var färdigläst. Jag börjar ofta läsa innan jag ska sova och då blir det lätt att jag ligger vaken för att få veta hur det slutar. Tur att Ramona Franssons böcker är lättlästa även om hon inte använder sig av det torftiga språk som tyvärr många svenska deckarförfattare gör och dem klarar jag inte av att läsa. Jag älskar Ramona Franssons kvicka språk och jag tycker alltid om hennes gestaltningar av karaktärer och miljöer. Jag vill kunna se dessa framför mig och det gör jag när jag läser hennes böcker. Och hon utvecklar sitt sätt att skriva i bok efter bok och det är precis som man som en författare ska.

Betyg

Karaktärerna i de här böckerna (denna, Dyrbar kärlek och Iskall hämnd) ger mig nästan gråa hår. Jag har aldrig träffat på människor, varken i litteraturen, filmen eller verkligheten, med så katastrofalt dålig impulskontroll. Det känns lite som att alla hela tiden slänger sig om halsen på alla. Det skriks och det pussas på och puttas på och sparkas på. Oavbrutet. Det må väl vara hänt om barn och ungdomar pysslar med sådant, men vuxna, och inte vilka vuxna som helst, utan poliser som man kanske helst vill se som seriösa och någorlunda kontrollerade människor. Det blir bara för mycket.

Kärlek på jobbet och kärlek i deckare är väl också OK, men om jag vill ha böcker där romanserna går i första hand så väljer jag annat än deckare. Här finns alltså tre par inom samma utredningsgrupp och ja, ni kan ju tänka er själva. Det blir bara för mycket.

Dialogerna är så krystade att jag blir generad. Liknelserna är intressanta, men de säger mig ingenting: "Journalisterna sitter som hökar på en telefontråd." "[...] hennes olivfärgade hy hade antagit färgen av blöt sallad." "[...] blicken gled över dem som en wakeboard." Grejen med liknelser är ju att de ska vara "vedertagna", alla ska liksom få en bild i huvudet. Men hur ser egentligen blöt sallad ut? Är inte den fortfarande grön? Nå, ni förstår väl? Det blir bara för mycket.

Fortfarande beskrivs allt i detalj, gärna hur man dricker juice direkt från paketet och liknande. Människors egenskaper och känslor beskrivs likaså. Inget får jag upptäcka själv. Det är inte lika illa i den här boken som i de två tidigare, men det är illa nog. Antalet inblandade personer är också på tok för högt. Massor av ovidkommande människor, som bara dyker upp för att vi ska ta del av illa dold samhällskritik. Det är helt OK att vara kritisk till företeelser vi alla vet finns, men när den ena efter den andra krystas fram och kommer i form av en pekpinne, då ryser jag. Och det är inte av välbehag. Det blir bara för mycket.

Det kanske låter som att jag avskyr det Ramona Fransson skriver, riktigt så är det inte, men kanske borde hon skriva något annat än deckare. Alla böckerna jag har läst av henne har genomsyrats av omtanke om den lilla och utsatta människan och på något sätt känns det som att det är det hon vill skriva om. Egentligen. För själva deckarhistorien är mer som utfyllnad och tar allt mindre och mindre plats och samhällskritiken allt större. Och den biten gör hon bra. Men det hör inte hemma i en kriminalroman och definitivt inte alla problem på en gång och absolut inte som pekpinnar.

Det här var den sista boken i Pocketlovers Tre på tre-utmaning. Dock har jag den fjärde delen om Greger Thulin kvar oläst. Jag får se när jag orkar ge mig på den.

Boktipset estimerade betyg var 1.9, jag ger den 2.0.

Betyg

Klart godkänd men lite svårt att hålla reda på alla personer

Betyg

Helt otroligt att smaken är så olika, jag tycker den är jättebra, och att hon har lyckats med att skapa ett eget förlag, det visar att hon är en kreativ kvinna. vad vet vi, hon kanske är i början av sin förlagskarriär.

Betyg

Nu har RF fått sin chans, måhända finns en historia, men sämre språk finns inte; fullt av föromar, klyschor och...Nej!

Betyg

Håller med föregående talare.
Men jag stryker deckare ur min kommentar.
En av de sämsta böcker jag läst.
Taffligt språk och full av patetiska klyschor. Dessutom nån blandning av Mitt livs novell och Kitty-böckerna som mest blir pinsam.
Anade väl detta med tanke på att författaren startat ett eget förlag och den enda som är utgiven på det förlaget är - hon själv. Surprise! Not.

Betyg

En av de sämsta deckarna jag läst...