NOBELPRISET I LITTERATUR 2019Målvaktens skräck vid straffspark handlar om montören och före detta målvakten Josef Bloch. Josef feltolkar en förmans gest och tror sig avskedad. Han driver omkring i staden med en växande känsla av att vara förföljd och upplever verkligheten alltmer som ett myller av tecken som alla anspelar på hans situation. Misstänksamheten och svårigheten att rätt tolka tecken plågar honom och de mest harmlösa detaljer laddas med betydelser och blir täcknamn och lösenord, indicium och förföljelse.
Visa mer
Recensioner
2019-12-21
Betyg 
Handkes vinddrivna existenser
Mitt första möte med den omstridde nobelpristagaren Peter Handke genererar motstridiga känslor. Alltifrån läsmotstånd till att sugas med i narrativens sekulära andlighet.
Huvudpersonerna i den här bokens tre fristående kortromaner är alla illusionslösa outsiders med förlorad identitet. De är på drift mellan olika hotellrum i Europa och Nordamerika.
Tidsmässigt knyts karaktärerna till jukeboxarnas värld och när telefonsamtal ringdes från myntapparater på stan eller kopplades av växeltelefonister mellan städer och kontinenter.
Den f d fotbollsmålvakten i första romanen upplever människor och detaljer i sin omgivning på ett så kuriöst sätt att jag tror han ser verkligheten ur en psykopats perspektiv. För det talar också ett fullständigt omotiverat mord han utför på en kvinna. Ett dåd som inte berör honom mer än ett kastat bananskal på trottoaren.
Den alienerade mannen i berättelsen ^Kort brev till långt farväl” rör sig roadmovielikt genom USA som turist, eventuellt på flykt undan sin fru. Deras äktenskap har havererat och något slags uppgörelse tycks vänta, om deras vägar skulle råka korsas.
Peter Handke skildrar här med inlevelse en intim relations utdragna sönderfall. Han målar miljöer och stämningar i ett rakare språk och ger sin story en tydligare struktur. Den existentiella vilsenheten ger ibland vika för en kärleksförklaring till Amerikas kultur och historia. Av en kliche´ som att åka brölande hjulångare på Mississippi lyckas Handke förmedla en nations stolthet, suggerera fram dess själ och överraskas av sin egen hänryckning.
När berättarjaget till sist sammanstrålar med den amerikanska mytologins åldrade filmskapare John Ford i dennes bostad, då reduceras deras samtal till rena jönseriet om en kvinnlig aktör som varje dag föll i gråt under inspelningen av stumfilmen Järnhästen.
Starkast intryck på mig gjorde den avslutande romanen ”Långsam hemkomst”. Geologen Valentin Sorger mäter jordskorpans beskaffenhet i en ödslig flodslätt norr om polcirkeln vid Alaskas kust. Han är en främling både inför sig själv och sina indianska grannar. Undersökningarna har ingen kommersiell nytta och om det blir en vetenskaplig avhandling står skrivet i stjärnorna.
Isolerad i polarnattens mörker flyter hans medvetande i evighetens gungande töcken. Han skönjer sitt eget och alltings oundvikliga slut som virvlar i vattnets meandrande rörelser över marken. Han upplever en fysisk upplösning även i vaket tillstånd.
Dåligt väder försenar Sorgers planerade hemresa till Europa. Under mellanlandningar i flera amerikanska städer hänger han sig åt sinnenas fotograferande och smakande på scener ur hans rumsliga närvaro. Snöfall över Manhattan och pustande ånga ur gatorna blir till försonande bildpoesi.
Peter Handkes vurm för detaljerade miljöbeskrivningar, där det som tycks ske ofta visar sig vara något helt annat, kan vara ganska påfrestande. Hans prosa och inlevelseförmåga kan kännas överkvalificerad, rentav omständlig. Hans flitiga användning av parenteser, som gör redan långa meningar ännu längre, är motsatsen till att hushålla med orden. Älskar man Hemingways ordkarga isbergsprosa, där läsaren fyller i vad som döljs under vattenytan, lär inte Peter Handke vara ens favoritförfattare.
Men när utanförskapet hos hans vilsna figurer förenas med en existentiell andlighet då är han mycket läsvärd.
