Mitt i allt

Lindqvist, Herman

| 2012

Flag from sv

33


Från tolvårsåldern var mitt huvud fyllt av bara två tankar som sedan dess nog aldrig lämnat min skalle: flickor och resor ut i världen. Herman Lindqvist, journalisten och författaren som har skrivit Sveriges historia i elva band och fått både folkets och kungens barn att sluka den, han vänder nu blicken mot sitt eget liv och ger oss sin egen historia: Mitt i allt.Herman Lindqvist växte upp på svenska ambassaden i Helsingfors där hans far var pressattach. En ström av politiker och korrespondenter gästade hemmet och det blev alldeles naturligt att Herman ville ut i världen som journalist. I sin bok berättar han om åren i hetluften, då han upplevde ett tjugotal krig i tre världsdelar. Men han berättar också om sina förfäder i den svenska arbetarrörelsen, om...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Engelska Väninnan

2013-03-10

Betyg

Trivsam och underhållande läsning. Men varför bryr han sig om elaka recensioner?
Gamlingar kallas gnälliga, men vad kallas unga som är missnöjda?

Lady Flanders

2012-12-30

Betyg

Trivsam läsning med en hel del raffel från Lindqvists dagar som Tintin, f'låt utrikeskorrespondent, blandat med initierat mediaskvaller från tiden.Han har lyckats vara på plats vid en hel del världshändelser som Prag 1968, Biafra, Beirut, Nixons avgång och Sadats besök i Israel. En hel del skoj men också mycket rena vidrigheter som man undrar hur han hanterar att ha upplevt. Själv hänvisar han till lärdomar han fått av veteraner från finska vinterkriget: Om man gör sig vinn om att tvätta och raka sig varje dag så kan man hålla ett litet grepp om sin mänskliga värdighet.

Han sitter exempelvis på samma transport ut från Kambodja som Sydney Schanberg, som skrev den bok som filmen "Killing fields" bygger på.

Slutet av boken ger tyvärr samma eftersmak som GW Perssons. Den hyfsat sympatiske unge man som man man gärna följer en bit på vägen förbyts plötsligt till en skrytsam, självgod och gnällig gammal gubbe. Sens moral: Om du ska skriva dina memoarer, se till att sätta punkt när du är på topp. Ta resten i del två, och spar den för de närmast sörjande.

Eller om du tänker läsa dessa, vilket jag rekommenderar, så lägg inget krut på slutet.