Författaren Annika Thor och illustratören Maria Jönsson presenterar ett kammarspel i bilderboksform: Två barn väntar på Någon på en lekplats. Men vem är Någon? Kan det vara så att de faktiskt väntar på varandra?Med blinkningar till Becketts "I väntan på Godot" byggs en berättelse om hur man för att möta andra först måste möta sig själv. Astrakan och Mirabell kivar om en gunga, men samtidigt får läsaren ta del av en helt annan berättelse som finns under ytan. Vem är stark och vem är svag? Allt är kanske inte alltid som det verkar vid första anblicken? Annika Thors text är svindlande självklar och samtidigt komplex. Stämningen ackompanjeras och förtätas av Maria Jönssons stilrena och uttrycksfulla bilder. Tillsammans har denna mästarduo tidigare skapat bilderboken "Flickan från långt borta" som tilldelades Elsa Beskow-plaketten för årets bästa bilderbok 2015.
Visa mer
Recensioner
@barnboksfamiljen på instagram
2019-09-21
Betyg 
Detta är en teaterpjäs som nu blivit bilderbok.
I berättelsen så möts de två barnen Mirabell och Astrakan på lekplatsen.
Barnen är på många sätt varandras totala motsatser på många vis. Mirabell är blyg och tillbakadragen, samtidigt som hon ofta blir överkörd av andra.
Astrakan däremot hamnar ofta i konflikter så hon blir utåtagerande fast att hon egentligen inte ville.
Men mot slutet av boken inser vi att barnen ändå har gemensamma sidor. De befinner sig bägge två i ett utanförskap och längtar efter en vän. Men inte är
det väl varann de väntar på?
Jag gillar speciellt de uppslag när vi får insyn i de olika barnens vardag. Med var sitt uppslag på rim och fetad text får vi extra insyn på barnens tillvaro. Olika men ändå så lika.
Jag har högläst boken för våra yngsta på 3 & 5,5 år. De har lyssnat när jag högläst men det har inte blivit någon ny favorit.
På sätt och vis kan boken öppna för diskussioner och många barn kan nog känna igen sig i berättelsen.
Samtidigt känns den lite för tillrättalagd och berättelsen är inte helt klockren. Men fortfarande riktigt bra.
Vill man läsa boken i barngrupp i förskolan tror jag det är viktigt att pedagogen först läser igenom boken själv så man är
säker på att boken passar barngruppen.
Jönssons illustrationer är avskalade men ändå starka och uttrycksfulla. En rolig detalj är att Astrakan får vara en flicka i berättelsen. Karaktärer som hennes avbildas ofta som pojkar.
Vuxenvärldens och dess stöd saknas helt i berättelsen, något man kan tänka olika om.
En fin bok!
