Jag hade en gång en moster som led av migrän. Ständigt och jämt. Så fort familjen samlades till fest fick min moster lägga sig bakom fördragna gardiner, särskilt om det var något hon skulle hålla i - Så var det i 32 år. Från 1960 till 1992. Från 27 till 59 års ålder. Eller under alla år hon var gift. Julen 1992 chockade hon familjen genom att lämna sin man. Sedan dess har hon aldrig haft migrän.Så inleder Hanne-Vibeke Holst sin självbiografiska debattbok om kvinnors liv under 1900-talet, som det formades (av män) och levdes i hennes egen familj. I lust, i nöd - och ofta under tyst protest. Hon tar sin utgångspunkt i Simone de Beauvoir och Virginia Woolf och fastslår att de är lika aktuella som någonsin.Hon skriver om sin mormor, sin mor, systrarna, väninnorna, och det är bitvis ett sorglustig avslöjande av kvinnokönets ständiga undergivenhet. Men framför allt är detta en uppriktig...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Givetvis välskriven och dessutom intressant om hur författarinnan upplever att hon, med Simone de Beauvoir, blivit kvinna, snarare än att fördas som en sådan. Hon har förvisso många poänger i sina funderingar men möjligen är jag inte helt övertygad för att jag har väldigt svårt att identifiera mig med hennes upplevelser som hon påstår ofta utgår från att hon är kvinna. Å andra sidan skiljer det faktiskt 12 år och ett land mellan oss, vilket kanske förklarar en hel del.
Det som väl blir allra mest uppenbart är hur hon, trots en het önskan efter revolution och uppror, ändå till viss del blir fast i kvinnosaxen, bland annat tack vare eller på grund av barn.
Jag skulle hellre rekommedera denna till intresserade läsare än Bitterfittan. Eller varför inte både och?