
Varför finner sig starka kvinnor fortfarande i att, så här efter emancipationens århundrade, bli betraktade som andra klassens varelser? Var finns upproret? Vreden? Frågorna ställer danska Hanne-Vibeke Holst, författaren till den storsäljande romantrilogin om Therese Skårup. Nu berättar hon om hundra års kvinnoliv, som det formades (av män) och levdes i hennes egen familj. I lust, i nöd och ofta under tyst protest. Det har blivit en självbiografisk odyssé, ett sorglustigt avslöjande av kvinnokönets ständiga undergivenhet. Hon har intervjuat sin mormor, sin mor, sina systrar och väninnor om deras liv, men framför allt är det en uppriktig och självutlämnande berättelse om flickan och kvinnan Hanne-Vibeke varför hon blev den hon är idag. När Min mosters migrän kom ut i Danmark 1999 beskrevs den av Politiken som den viktigaste debattboken om feminism och den kvinnliga identiteten...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Givetvis välskriven och dessutom intressant om hur författarinnan upplever att hon, med Simone de Beauvoir, blivit kvinna, snarare än att fördas som en sådan. Hon har förvisso många poänger i sina funderingar men möjligen är jag inte helt övertygad för att jag har väldigt svårt att identifiera mig med hennes upplevelser som hon påstår ofta utgår från att hon är kvinna. Å andra sidan skiljer det faktiskt 12 år och ett land mellan oss, vilket kanske förklarar en hel del.
Det som väl blir allra mest uppenbart är hur hon, trots en het önskan efter revolution och uppror, ändå till viss del blir fast i kvinnosaxen, bland annat tack vare eller på grund av barn.
Jag skulle hellre rekommedera denna till intresserade läsare än Bitterfittan. Eller varför inte både och?