Tredje delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp kretsar kring en familj som en vacker augustidag 1969 flyttar in i sitt nya hus i Tromøya utanför Arendal på den norska sydkusten. Familjens yngste heter Karl Ove och är bara åtta månader gammal. I detta hus ska ha tillbringa hela sin barndom med cykelutflykter, kompisar, fotboll och musik. Men idyllen har en mörk underton. Pojken som framstår som så känslig har också en beräknande och manipulativ sida - djupt präglad som han är av livet i en familj styrd av en kontrollerande och oberäknelig fader. I första delen av Min kamp fick läsaren följa Karl Ove Knausgårds tonår och de blandade känslorna i samband med faderns begravning, i den andra delen står ett mognande författarskap och flytten till Sverige i centrum. Bok tre behandlar uppväxten i en kärnfamilj. Karl Ove Knausgårds roman är en av de senaste årens mest...
Visa mer
Recensioner
2017-01-18
Betyg 
Lik ettan. Trista och högst personligt intressanta barndomsberättelser. För mig intressant när jag har en relation med eller är intresserad av personen i fråga, och då i form av ett gemensamt berättande. Bok två var dock väldigt bra.
2014-12-13
Betyg 
Bra bok, lite liknande den första delen, vilken jag fortfarande håller som den bästa hittills. Stark 3:a.
2013-05-26
Betyg
Den minst intressanta hittills av kamperna. Språket är fint och igenkänningen finns där, men den griper inte riktigt tag.
2013-03-28
Betyg 
Knausgård skriver med en ohejdbar kraft och ärlighet. Man sugs in och berättelsen släpper inte greppet.
2012-02-24
Betyg
Fantastisk barndomsskildring. Efter en lite svagare andra del når trean upp till den första delens höjder. När, när, när kommer fyran på svenska?
2012-02-17
Betyg
Recension av ”Min kamp 3” av Karl Ove Knausgård
Första raderna:
”EN MILD OCH MULEN DAG i augusti 1969, på en smal väg längst ut på en Sörlandsö, mellan hagar och bergsknallar, ängar och skogsdungar uppför och nerför små backar och genom skarpa kurvor, ibland med träd på ömse sidor, som i en tunnel, ibland med havet rakt fram, kom en buss körande. Den tillhörde Arendal Dampskibsselskab och var som bolagets alla bussar målad i ljusbrunt och mörkbrunt. Den körde över en bro, längs en smal vik, blinkade höger och stannade. Dörren öppnades och en liten familj klev ur. Pappan, en lång och smärt man i vit skjorta och ljusa terylenebyxor, bar på två resväskor. Mamman, klädd i beige kappa och med en ljusblå sjalett över det långa håret, drog en barnvagn med ena handen och höll en liten pojke i den andra. Bussens feta avgaser hängde kvar ett ögonblick över asfalten när den körde vidare.
- Det är en bit att gå, sa pappan.
- Orkar du det, Yngve? sa mamman och tittade ner på pojken som nickade.
- Klart jag gör, sa han.”
Slutraderna:
”När flyttlasset hade kört och vi satte oss i bilen, mamma, pappa och jag, och körde nerför backen och över bron, var det med en enorm lättnad jag tänkte att jag aldrig mer skulle komma dit igen, att allt jag såg, såg jag för sista gången. Att husen och platserna som försvann bakom mig, också försvann ur mitt liv, och det för gott. Inte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör.”
Däremellan, på 442 sidor, växer Karl Ove från 8 månader i barnvagnen till en försigkommen, beläst och känslig 14 åring som gråter för det minsta och mesta.
Något slags minne har K O men startraderna kan inte vara ett själv upplevt minne eller hur? Bland annat därför står jag, efter läsningen, frågande en del av de minnen som K O skriver om i boken.
Men inte under själva läsningen – då är jag fångad i den speciella stämning som K O så förunderligt skickligt och oförmedlat skapar boken igenom.
Att vid den första träffen på tu man hand med klockan i handen ”släta” med skolans snyggaste tjej för att slå ”skolrekordet” är så pinsamt att tjejen bryter efter två dagar, och inte bara det - episoden måste vara påhittad. Något så korkat gör ingen. Men det är skickligt berättat – först en ömsint tecknad bild av en 12-årig pojkes dröm och förälskelse på avstånd, sedan denna våldsamma kontrast med klockan!
K O tecknar ett fadersporträtt som är obönhörligt grymt, hotfullt och allsmäktigt. Det är i enskilda episoder så svart att även detta kan förefalla något överskarpt i linjeföringen. Mamman och brodern Yngve ger kontrasten: Kärleksfullt, nära och kamratligt beskrivna är de boken igenom.
Yngve är som framgår i slutraderna inte med i bilen, han gör uppror mot fadern och stannar kvar.
K O har det svårare. Både med det och med sin egen fadersroll – men det är en annan historia.
”Min kamp 2” heter den.
Knausgårds autobiografi följer sin egen kronologi men den är säkert, som allt som författaren skriver, väl genomtänkt också den. När man läser 3:an så har man ändå i bakhuvudet vad som står i 1:an och inser så småningom – kanske inte vid läsningen, men efteråt – varför ordningsföljden är som den är.
Allt är skickligt, skimrande, skräckfyllt, sagolikt, sugande, sol och snö.
2012-01-18
Betyg 
Efter en trevande, långsam och ganska oriktad inledning tog berättelsen fart och när jag var framme vid den sista tredjedelen blev jag träffad och berörd. Barndomsskildringar kan vara smärtsamma att läsa
2011-11-12
Betyg
Karl-Ove Knausgårds självbiografiska romanprojekt har provokativt nog givits samma namn som Hitler valde på sin självbiografi. Den ska slutgiltigt omfatta sex böcker på ca 3000 sidor, varav fem böcker redan kommit ut i Norge. Författaren är sextiotalist, född 1968, och en första undran är, hur det är möjligt att redan vid 40 års ålder ha så mycket att berätta om att det fyller så många sidor. Det är en märklig litterär skapelse och jämförs med Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” och Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” i kategorin självutlämnade böcker som skapar debatt, inte minst från dem som ofrivilligt blir ”romanfigurer”.
Del 1 består av två avsnitt; den ena är en tillbakablick på tonårstiden och i det andra återvänder han till sin uppväxtort för att tillsammans med sin bror begrava sin far. De tvingas städa upp i den misär som pappans alkoholmissbruk orsakat. Det är en skildring som skakar om. Del 2 utspelar sig i Sverige under 2000-talet, när han har gift om sig och själv blir pappa.
Del 3, som nu har översatts till svenska, är en barndomsskildring. Berättelsen skildrar en traditionell kärnfamilj med två barn under norskt 70-tal i ett nybyggt småhusområde på en ö utanför Arendal. Där finns barndomens alla ingredienser, dråpliga episoder som när mamman köper en dambadmössa med blommor, istället för en tuff en för pojkar, första förälskelsens fjärilar i magen och doften av äpple i hennes hår. Det konkreta utforskandet av kroppens funktioner och de funderingar som de väcker. Men också mycket av självreflektioner, han ser sig som bäst på det mesta, men upplevde sig också ensam och utanför. Där finns en längtan efter att bli sedd och bekräftad. Rädslan för fadern, en auktoritär tyrann, går som en röd tråd genom boken och ger en sorgsen ton i bokens klangbotten, efter en förälder som var oförmögen att möta och knyta an till sina barn. Bokens jag, Karl-Ove, var ett känsligt barn och grät ofta, vilket han hånades för. En episod som särskilt berör mig är när han inte vågar berätta för pappan att mjölken till kvällsfikat är sur. Han kämpar för att dricka upp den, för att inte få bannor. Det var mamman som räddade honom från att gå under, säger han, men reflekterar över att han trots detta minns så lite av henne, kanske var faderns skugga för stor.
Precis som Torgny Lindgren klagar Knausgård på minnets opålitlighet: ”Minnet är inte en tillförlitlig kvalitet i ett liv. Och det är det inte av den enkla anledningen att minnet inte sätter sanningen främst. […] Vad det är som blir korrekt ihågkommet, se det får du aldrig rätt att själv bestämma.” Han medger att av de brottstycken han minns har han konstruerat detta ”ruckliga provisorium” som han kallar sin barndom. För mig är hans sätt att levandegöra vardagshändelser målande. Meningarna är enkla och det är få metaforer. Avsikten är att vara ärlig och skriva både om sina egna och andras svagheter och tillkortakommanden, ”att skriva är att dra ut det som finns ur skuggorna av det vi vet” . Jag sugs in i berättelsen och kastas tillbaka till mina egna barndomsupplevelser. Det är riktigt bra skönlitteratur som kan läsas i valfri ordning.
