"Jag har gråtit och skrattat under arbetet med denna bok. Så fyllda av brunnar av skam och ångest var mina minnen att jag fick tillverka ett öskar av silver för att kunna se ljuset reflekteras, det ljus som faktiskt utgjort en betydande del av min historia. Att hålla sitt liv mellan tummen och pekfingret i form av ett manuskript är en mycket märklig upplevelse, sorgsen men nödvändig. Jag ångrar ingenting men många tårar har fallit."I Så som jag minns det berättar Mikael Persbrandt för första gången om uppväxten med en ensamstående mamma, kampen för att slå igenom som skådespelare, drömrollerna på Dramaten och filmsuccéerna som följer på varandra. Om de kaotiska åren med missbruk och livet idag.En självutlämnande och brutalt ärlig berättelse om att nå botten och ta sig upp igen.
Visa mer
Recensioner
2022-12-24
Betyg 
Mycket kan sägas om Michael Persbrandt. Vad är sanning och vad är lögn? Vem är han? Är han sina roller eller har han blivit sina roller? Har media skapat honom? Svaret kan man bara få genom att bilda sin egen uppfattning då man läser hans mycket personliga bok “Mikael Persbrandt: Så som jag minns det” som han har skrivit tillsammans med författaren Carl-Johan Vallgren. Den boken har jag nu läst och ska berätta allt angående vad jag fick för helhetsbild av legenden Mikael Persbrandt. Men först lite om bokens innehåll.
I boken "Så som jag minns det" berättar Mikael Persbrandt för första gången om uppväxten med en ensamstående mamma, kampen för att slå igenom som skådespelare, drömrollerna på Dramaten och filmsuccéerna som följer på varandra. Om de kaotiska åren med missbruk och livet idag. "Mikael Persbrandt : så som jag minns det" är en självutlämnande och brutalt ärlig berättelse om att nå botten och ta sig upp igen.
Jag har aldrig på riktigt dömt Mikael Persbrandt utefter de rubriker som har synts på löpsedlarna i pressen. Jag anser att paparazzi och skvallerpress är en väldigt smutsig form av journalistik som aldrig har fallit mig i smaken. Det som förvånar mig mest när jag läser den här utlämnande och ärliga boken är att Mickes missbruk har pågått så länge och att han lät det pågå i så lång tid innan han accepterade sin sjukdomsbild som är bipolär till diagnosen. I Mickes fall innebar det att han drabbades av tristess då han inte jobbade. Då han inte hade en stor roll på gång i en teater eller filmproduktion så hittade han andra sätt att ta tag i denna tristess och ångest. Och i hans fall blev det alkohol och kokain. Man fick också veta att missbruket byggdes upp av att han saknade en fadersgestalt och därför inte lärde sig många saker som det innebär att vara man. Han upptäckte dock tidigt att hans inre frid fanns på teaterscenen. Där kunde han skapa en värld för sig själv där allt annat stängdes ute. När inte detta räckte till tog han till missbruket. Han missbrukade även sex och var med andra kvinnor när han levde i långvariga relationer. Hans sätt att behandla de kvinnor han levde tillsammans med har jag svårt att förlåta. Han bar sig väldigt illa åt emot de fina kvinnorna. Men av att läsa den här boken fick jag ändå en förståelse. Han var sjuk och har tagit tag i sina problem. Han har också hela tiden i stort sett varit ärlig och inte förnekat de skandaler som har uppdagats om honom. I det kan jag faktiskt se viss upprättelse och anledning till förlåtelse.
Och boken är inte enbart en studie i en sjuk person som kämpar sig upp ifrån botten till ett levnadsvärt liv. Man tas också med på en resa genom hans karriär. Hur det hela började. Han växte upp som en yngling i förorten tillsammans med sin ensamstående mamma i förorten Jakobsberg. Först började han på konstskola. Senare började han dansa balett och därefter tog han sin staplande steg in på Dramatens stora scen. Därefter fick han efter några mindre filmroller sitt stora genombrott som Gunvald Larsson i långköraren “Beck”. Och i slutet av boken får han även roller i Hollywood filmer som “The Hobbit: The Desolation of Smaug” och “King Arthur: Legend of the Sword”.
Det är många turer med alkohol och kokain. Man tror aldrig att det ska ta slut. När det hela blir glatt och börjar gå bra för Michael Persbrandt så vänder det hela tiden till en katastrof. Så det är inte direkt en lycklig läsning. Men hans historia är viktig läsning. Det ger oss som inte vet något om hur det är att leva med en bipolär diagnos en insikt i hur det kan vara. Och de som har en diagnos kan få råd om hur man kan vidta åtgärder för att få ett bättre liv. Men samtidigt ska man inte glömma en sak. Diagnosen är inte personen. Det finns en person bakom diagnosen och det är den personen man ska se först och främst.
Sammanfattningsvis så är det här en fin historia fylld med mörker som omger det ljus som väntar den som väljer ett nyktert och städat liv. Den ursäktar inte mäns ibland sviniga beteende. Den ger en förklaring bara och visar att alla kan nå en förbättring om de får rätt vägledning. Vad som också är fint är att Persbrandt aldrig ser sig som bättre än andra. Han är inte högfärdig och ser istället på alla med lika stort värde. Det gör att man snabbt fattar tycke för honom och vill att det ska reda upp sig i hans liv. Att få ta del av hur han arbetar med sina stora roller och hur starkt han brinner för dem är väldigt inspirerande. Lika inspirerande som det är att få ta del av hur han kämpar för att bli en bättre människa. En femma av fem möjliga är mitt självklara till denna gripande, ärliga och välskrivna bok som ger skådespelarikonen Mikael Persbrandt en mer rättvis helhetsbild.
2022-06-07
Betyg 
Bra uppläsning av Persbrandt själv. Man kan höra hans ångest i vissa episoder. Rörande på slutet när han berättar om sina nära och kära.
2019-01-23
Betyg 
Gillar Persbrandt ordval och språk. Något tjatig men intressant. Tackar för att jag fick ta del av hans liv
2019-01-09
Betyg
Vissa delar av boken är intressantare än andra och ett stort plus att Persbrandt själv läser den. En ärlig och uppriktig biografi!
2018-12-17
Betyg
Denna bok rekommenderas!
Jag överraskades många gånger av den becksvarta humorn som denne man försöker pränta ner sina minnen med. Jag har inte haft så stor uppfattning om Micke Persbrandt innan denna bok mer än att han är skådis, men han växer i mitt tycke efter att ha lyssnat på denna. Helt rätt person att läsa upp också!
Jag avslutar boken med en känsla i magen att; Måtte du lyckas med ditt fortsatta liv, både privat och på scenen!
2018-05-11
Betyg
Bladvändarbok. Massor av inferno, galenskap och intressanta omdömen om kollegor. Spännande att läsa om inspelningar av filmer jag sett och hur Mikaels liv var då. Måste läsas i korta avsnitt. Föredrog att läsa. Materialet håller inte riktigt för Mikaels Dramatenröst, även om boken är välskriven och väldisponerad av den skicklige Vallgren.
Mycket igenkänning, även om min traumatisering, övergivenhet och dysfunktion tagit sig mindre, men knappast mindre plågsamma uttryck.
Mikaels mognad är ännu färsk och jag föreställer mig att mycket återstår att hantera. Att vara så känd och rik, underlättar knappast möjligheten att omfamna sin litenhet och bli nådefullt buren. Fast förvisso nådde han sin botten till slut.
Jag som aldrig ätit någon psykmedicin fäste mig vid och blev nyfiken på följande:
"Litium är ett naturpreparat, ett grundämne faktiskt. I ett av poddavsnitten jag gjorde under min utredning den våren pratade jag med professor Martin Schalling, överläkare och ordförande i Psykiatrifonden, och en av landets ledande experter på medicinen.
- Vad skulle hända om en vanlig människa tog litium, frågade jag honom. Någon som inte har diagnosen, du själv till exempel?
- Vi skulle troligen alla vara lite intelligentare och må betydligt bättre.
För till skillnad från laboratoriepreparaten - som påverkar receptorerna hjärncellerna, ökar eller minskar framställningen av signalsubstanser - så tror man att litium tränger in i cellväggarna och läker skador på djupet."
2018-01-14
Betyg
"Var och en får skämmas för sig själv!" Det brukar min vän Sanna Lundell säga. Och det är bland det klokaste mest helande jag hört någon medberoende säga. Jag tänker på det där när jag plöjt igenom den här tegelstenen av Mikael Persbrandt. Det är klart att han har en hel del att känna skam över. Det känns det för övrigt som att han ärligen gör. Men det finns många andra som också borde skämmas för sig själva. Inte minst alla regissörer och chefer inom teatervärlden som varit så flata och fega. I #metoo-rörelsens sken - eller ska vi säga rampljus - så är det obegripligt att ingen vågat sätta gränser. Alla verkar ha varit medberoende. Det gränslösa har normaliserats i teaterns värld. Som i en enda stor dysfunktionell jättefamilj. Det var som en kille sa en gång till mig: Det hade ju ingen betydelse om jag kom tillbaka till arbetsplatsen och var nykter. Arbetsplatsen var fortfarande lika sjuk i medberoendet i en ständigt pågående Djävulsdans.
Allt det tänker jag. Och mycket mer. "Han borde kanske skonat barnen från de värsta detaljerna", skrev Karin Thunberg. Jag gillar Karin. Men här talar hon som en medberoende. Det är ett friskhetstecken att inte väja för de svartaste detaljerna. Att försöka dölja dem föder bara skam och mer ångest. "Så! Nu finns det där. Nu behöver jag aldrig mer oroa mig för att någon ska komma på mig. Bli avslöjad."
Det handlar om att skrubba rent och sköta den dagliga själsliga hygienen. För Micke och för oss andra.
Jag ligger ju några år före Micke i bekännelselitteratursbranschen och jag kan ärligt säga att de flesta inte bryr sig särskilt. Inte ens barnen. De har sin egen bild. Och sitt eget track record på sin mamma eller pappa. Känsligheten ärver de ju oftast. Oavsett. Och är glada över att de har någon förälder som kan vara ärlig och sann. Och som älskar dem. Högt och innerligt. Det betyder så mycket.
Sista tanken i natt när jag slog igen boken efter några gastkramande timmar - när jag bara ville komma ut på andra sidan eländet - var: Tack Gode Gud för Litium!
Tänk att ett litet grundämne kan betyda så mycket.
2017-12-04
Betyg 
I början greps jag av Persbrandts bekännelse av skam och ånger. Men det blev till slut en tjatig katalog över felsteg. Jag hoppas att det går bra för honom.
