Mikael Persbrandt

"Jag har gråtit och skrattat under arbetet med denna bok. Så fyllda av brunnar av skam och ångest var mina minnen att jag fick tillverka ett öskar av silver för att kunna se ljuset reflekteras, det ljus som faktiskt utgjort en betydande del av min historia. Att hålla sitt liv mellan tummen och pekfingret i form av ett manuskript är en mycket märklig upplevelse, sorgsen men nödvändig. Jag ångrar ingenting men många tårar har fallit."I Så som jag minns det berättar Mikael Persbrandt för första gången om uppväxten med en ensamstående mamma, kampen för att slå igenom som skådespelare, drömrollerna på Dramaten och filmsuccéerna som följer på varandra. Om de kaotiska åren med missbruk och livet idag.En självutlämnande och brutalt ärlig berättelse om att nå botten och ta sig upp igen.

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

J

J LJ

2019-03-07

Betyg

Mycket intressant och läsvärd bok. Man förstår efter det 432:a återfallet att det inte är lätt att leva med karln...

S

Sarah

2019-02-01

Betyg

En fullträff! Den här är grym! Bra biografi

Bokslukerskan 93

2019-01-23

Betyg

Gillar Persbrandt ordval och språk. Något tjatig men intressant. Tackar för att jag fick ta del av hans liv

P

Paulina Eriksson

2019-01-16

Betyg

Den var bra i perioder. Väldigt ärlig och fin.

Jan Banan

2019-01-09

Betyg

Vissa delar av boken är intressantare än andra och ett stort plus att Persbrandt själv läser den. En ärlig och uppriktig biografi!

Karin Axell

2018-12-17

Betyg

Denna bok rekommenderas!

Jag överraskades många gånger av den becksvarta humorn som denne man försöker pränta ner sina minnen med. Jag har inte haft så stor uppfattning om Micke Persbrandt innan denna bok mer än att han är skådis, men han växer i mitt tycke efter att ha lyssnat på denna. Helt rätt person att läsa upp också!

Jag avslutar boken med en känsla i magen att; Måtte du lyckas med ditt fortsatta liv, både privat och på scenen!

Torbjörn Nilsson

2018-05-11

Betyg

Bladvändarbok. Massor av inferno, galenskap och intressanta omdömen om kollegor. Spännande att läsa om inspelningar av filmer jag sett och hur Mikaels liv var då. Måste läsas i korta avsnitt. Föredrog att läsa. Materialet håller inte riktigt för Mikaels Dramatenröst, även om boken är välskriven och väldisponerad av den skicklige Vallgren.
Mycket igenkänning, även om min traumatisering, övergivenhet och dysfunktion tagit sig mindre, men knappast mindre plågsamma uttryck.
Mikaels mognad är ännu färsk och jag föreställer mig att mycket återstår att hantera. Att vara så känd och rik, underlättar knappast möjligheten att omfamna sin litenhet och bli nådefullt buren. Fast förvisso nådde han sin botten till slut.
Jag som aldrig ätit någon psykmedicin fäste mig vid och blev nyfiken på följande:
"Litium är ett naturpreparat, ett grundämne faktiskt. I ett av poddavsnitten jag gjorde under min utredning den våren pratade jag med professor Martin Schalling, överläkare och ordförande i Psykiatrifonden, och en av landets ledande experter på medicinen.
- Vad skulle hända om en vanlig människa tog litium, frågade jag honom. Någon som inte har diagnosen, du själv till exempel?
- Vi skulle troligen alla vara lite intelligentare och må betydligt bättre.
För till skillnad från laboratoriepreparaten - som påverkar receptorerna hjärncellerna, ökar eller minskar framställningen av signalsubstanser - så tror man att litium tränger in i cellväggarna och läker skador på djupet."

Hillevi Wahl

2018-01-14

Betyg

"Var och en får skämmas för sig själv!" Det brukar min vän Sanna Lundell säga. Och det är bland det klokaste mest helande jag hört någon medberoende säga. Jag tänker på det där när jag plöjt igenom den här tegelstenen av Mikael Persbrandt. Det är klart att han har en hel del att känna skam över. Det känns det för övrigt som att han ärligen gör. Men det finns många andra som också borde skämmas för sig själva. Inte minst alla regissörer och chefer inom teatervärlden som varit så flata och fega. I #metoo-rörelsens sken - eller ska vi säga rampljus - så är det obegripligt att ingen vågat sätta gränser. Alla verkar ha varit medberoende. Det gränslösa har normaliserats i teaterns värld. Som i en enda stor dysfunktionell jättefamilj. Det var som en kille sa en gång till mig: Det hade ju ingen betydelse om jag kom tillbaka till arbetsplatsen och var nykter. Arbetsplatsen var fortfarande lika sjuk i medberoendet i en ständigt pågående Djävulsdans.
Allt det tänker jag. Och mycket mer. "Han borde kanske skonat barnen från de värsta detaljerna", skrev Karin Thunberg. Jag gillar Karin. Men här talar hon som en medberoende. Det är ett friskhetstecken att inte väja för de svartaste detaljerna. Att försöka dölja dem föder bara skam och mer ångest. "Så! Nu finns det där. Nu behöver jag aldrig mer oroa mig för att någon ska komma på mig. Bli avslöjad."
Det handlar om att skrubba rent och sköta den dagliga själsliga hygienen. För Micke och för oss andra.
Jag ligger ju några år före Micke i bekännelselitteratursbranschen och jag kan ärligt säga att de flesta inte bryr sig särskilt. Inte ens barnen. De har sin egen bild. Och sitt eget track record på sin mamma eller pappa. Känsligheten ärver de ju oftast. Oavsett. Och är glada över att de har någon förälder som kan vara ärlig och sann. Och som älskar dem. Högt och innerligt. Det betyder så mycket.
Sista tanken i natt när jag slog igen boken efter några gastkramande timmar - när jag bara ville komma ut på andra sidan eländet - var: Tack Gode Gud för Litium!
Tänk att ett litet grundämne kan betyda så mycket.

Engelska Väninnan

2017-12-04

Betyg

I början greps jag av Persbrandts bekännelse av skam och ånger. Men det blev till slut en tjatig katalog över felsteg. Jag hoppas att det går bra för honom.