Memoirs of a Teenage Amnesiac

Betyg

Naomi ramlar, eller dyker, ner från trappan utanför skolan och slår i huvudet i marken så hårt att hon förlorar medvetandet. Och minnet. Fyra år av hennes liv raderas på en millisekund och när hon vaknar upp igen är det både omöjligt för omvärlden att förstå hennes situation, och för henne att förstå omvärlden. Hon minns inte sin bästa vän. Eller att hennes föräldrar har skilt sig. Eller sin pojkvän. Hon minns inte vad de pratat om på fransklektionerna, eller varför hon helt plötsligt beslutat att hoppa av sin fotokurs, eller vad det var som hon tyckte så mycket om med arbetet av The Phoenix.

Istället får hon börja forma något nytt. Något annat, eftersom det andra inte finns kvar. Men det är inte lätt - många blir sårade på vägen, inte minst hon själv.

Jag älskade den här boken. I vanlig ordning är det karaktärerna och berättartekniken, jag har en tendens att falla för den här sortens böcker överlag. Böcker som kanske inte är ett epos eller innehåller en helt ny påhittad värld eller som namedroppar så många nya karaktärer som möjligt på kortast tid utan som istället tar det ganska lugnt. Som låter oss få en glimt in i ett ungdomsliv, en tonårings sårbara innersta och det fina i allt vi har omkring oss (utan att skapa något helt annat). I just såna här böcker tycker jag man kommer huvudkaraktärerna, och de i dennes närhet, som närmast. Jag blir liksom som en vän jag också. Jag älskar det.

Memoirs of a Teenage Amnesiac påminner en del om Looking for Alaska (som ju är en av mina all time favs), inte bara genom historien som ju båda handlar om hur det är att förlora någon man älskar utan kanske framförallt genom två karaktärer. Will, eller Coach som Naomi kallar honom, känns som en long lost tvillingbror till the Colonel från Looking for Alaska. De beskrivs till och med som lika långa. Tror jag gillar Will snäppet mer, dock. Eller, jag säger nog pass.