Detta lilla lättlästa och kraftigt medryckande drama var min egentliga inkörsport till Strindberg.
Och som sådan vill jag rekommendera texten i fråga !
Stycket har formen av just ett drömspel och föregriper surrealismen, med sitt drömliknande absurda händelseförlopp, och sin uppfattning om drömmens ocensurerad sanningar som "verkligare" än det vakna tillståndets rationaliserade "verklighet".
Dramat problematiserar de flesta aspekter av människans tillvaro; kärleken, den goda viljan, Ã¥lderdom, och karriär.
Och pÃ¥ den stora övergripande frågan om livets mening tycks svaret vara ett tomt, kallt, nattsvart ekande: "Den saknas !"
Ehuru svart, pessimistiskt, och absurdt, Ãr dramat inte dess mindre vansinnigt humoristiskt, roande, och har förmågan att få igång det maskineri, som har säte bakom pannbenet, och till och med få arbetet att kännas roligt !
Hm... Knepigt. Har redan kommenterat den här boken som "Fröken Julie", men "Spöksonaten" leder mig också hit. Nåväl, Spöksonaten är rätt crazy, men bra. Fast Fröken Julie spelar i en högre division.
Jag är i grunden inte så förtjust i Fröken Julie, det här är första gången jag lyckas läsa ut hela (och boken är lättläst). Vill ändå ge plus för bokens formgivning med uttrycksfulla och snygga bilder av Fereshteh Fazeli.
Mossig kvinnosyn eller ej, Strindberg skriver så rasande skickligt och hans texter måste läsas med 1800-talets kontext i åminne. Ändå har han så mycket att säga oss ännu på 2010-talet.
Jag kan bara inte tycka om en pjäs där kvinnor jämförs med hundar i inledningen, eftersom de båda löper och därför beter sig lite konstigt en gång i månaden. Nej tack Strindberg, för min del får din kvinnosyn gärna stanna kvar på 1800-talet!