?När jag kommer hem väntar Hjalmar Bergman utanför dörren. Han sitter i trappan med örat lutat mot väggen och andas tungt, handen ligger på magen. Hatten är sjavig och hänger fram över pannan, skuggar hans ansikte, ett ansikte fullt av hål.H.B: Vilken tid det tog.M.A: Jag visste inte att du väntade.Jag öppnar dörren och låter honom komma in, faller på knä för att hjälpa honom med skorna. Fötterna blåa och såriga inuti.M.A: Hjalmar, du är sjuk.H.B: Vet jag väl. Han ser på mig med tänderna utställda i ett leende.M.A: Kom. Du behöver ett bad.?I försöken att springa ifrån sin egen berättelse möter Martin Andersson den döde författaren Hjalmar Bergman. På en prosa som är på en gång suggestiv, exakt och poetisk, skriver Sara Gordan i sin första roman fram ett liv, som vägrar låta sig naglas fast.
Visa mer
Recensioner
2013-04-03
Betyg 
Ännu en bok, men inte riktigt lika tunn som ett dikthäfte, som i en poetisk, tät men också suggestiv prosa beskriver - tror jag - vad förlust och svek gör med oss människor. I Gordans skuggspel rör sig en kvinna (Veronica) och en man (Martin) i ett samspel mellan liv och död. Den ena dör i en mystisk sjukdom, den överlevande kan inte längre leva i minnet av ett reellt eller upplevt svek, som minner om händelser i barndomen. Det är en berättelse om mörker och död där Veronicas och Martins skuggor, eller liv, flyter samman till ett. Så långt följer jag ganska lätt Gordan. Svårare blir det när Hjalmar Bergman flyter in i berättelsen. Han spelar roll för Martin, det är uppenbart. Men vilken förblir otydligt. Annat än att han förstärker att berättelsen utspelas på olika medvetandenivåer. Och det är kanske tillräckligt?
