?Nina Wähäs memoroman Major Virvelvind är det bästa jag läst om udda familjer sedan berättelsen om Andrev Waldens sju pappor i Jävla karlar. Det är full fart framåt från första sidan." Nina Asarnoj, Sveriges Radio"Jag läser med stigande puls, stryker under, läser vidare och vill inte att boken ska ta slut." Oline Stig, SydsvenskanMånga vill hävda att det är våra föräldrars närvaro eller bristen på deras närvaro som formar våra liv. Andra tänker sig mer att vi föds med en förutbestämd uppsättning möjligheter. Men kan man i så fall förändra sitt öde eller är man slav under det?I sitt sökande efter en frånvarande far kommer Nina Wähä närmare en sorts sanning ? men får också syn på sig själv i ett annat ljus. Eller så här: ju tydligare bilden av fadern blir, desto svårare blir det att besvara frågorna med enkla och kategoriska svar.Major Virvelvind är...
Visa mer
Recensioner
Betyg 
Kära Nina Wähä är tillbaka fast hon egentligen aldrig varit borta. Major virvelvind är en autofiktiv roman om relationen till sig själv, men framför allt till den bortgångne pappan som i tidningar kallades just Major virvelvind efter sin tid som bankrånare. Romanen rör sig mellan dokument, protokoll och rekonstruktioner av hans liv och Wähäs egen vardag med styrketräning, en insjuknad sambo, deadlines, oro och det ständigt pågående sorgearbetet. Romanen skriven i en typ av dagboksform blir som en gungbräda där allt väger fram och tillbaka, ibland på ett sätt som känns avsiktligt, ibland bara utfyllnad av marklyft...?
Det som skaver mest är att jag inte känner igen texten. Wähäs vanliga ton från Babetta finns knappt där och hade hennes namn inte täckt omslaget hade jag aldrig kunnat gissat att det var hon som sitter bakom tangenterna. Först när sorgen står i första rummet känns det bekant igen, då är hon närvarande och hon som skriver så man vill lägga kinden mot boksidorna.
Samtidigt bär bankrånarhistorien hela romanen mycket på egen hand. Det är spännande att följa hur pusselbitarna faller på plats och hur omgivningen reagerar när Wähä börjar gräva i det förflutna som andra helst vill låta ligga i vilans glömska. Nina förskönar aldrig brotten, hon mytologiserar dem inte heller, hon berättar dem bara, rakt upp och ner, som något som en gång hände även om de fortfarande skuggar över henne. Jag förstår inte hur detta inte hade räckt som tematik och varför nutidens "små" motgångar ska fylla de tomma sidorna för att romanen ska nå sina 319 sidor.
Jag väger mellan två känslor. Antingen har mina förväntningar varit för höga efter Babetta, så höga att allt under (4) stjärnnivå gör mig rastlös. Eller så är jag helt enkelt förkrossad över insikten att jag kanske har vuxit ifrån vad jag en gång trodde var Sveriges bästa kvinnliga romanförfattare. Det är jag Nina, inte du. Det KANSKE är jag som blivit svårflörtad.
