Det kanske är mig det är fel på, säger Isabella. Absolument, säger Mademoiselle Oiseau. Tacka kattungen för det. Jag blir så fruktansvärt trött när jag tänker på att det finns folk som det inte är något fel på. Hon ryser tillgjort och plockar lite med fågelboet i håret. Sen slår hon sig ner på soffan bredvid Isabella. Isabella känner sig nere. I flera dagar har hon legat på Mademoiselle Oiseaus soffa och halvsovit mest hela tiden. Är det våren? Eller är det bara för mycket av katter, fåglar, flygande mattor och pärlhalsband? Mademoiselle Oiseau avskyr våren, den luktar gråt, säger hon, och bestämmer sig för att lämna Avenue des Temps Perdus. Hon tar med sig Isabella. Tillsammans promenerar de över Paris takåsar, till en stad ovanför taken. Långt borta, men ändå helt nära. En plats där drömmar möter verklighet och där fantasin har fritt spelrum. Bland fjärilar, porslinskatter...
Visa mer
Recensioner
Bli först med att recensera denna bok
