Lydias liv

Betyg

Aleks är en medelålders svensk-judisk man med familjeföretag och ordnat familjeliv. Hans tvillingsyster Tami bröt för länge sedan kontakten med deras mamma. När deras mamma Lydia är döende inser de båda att de egentligen inte riktigt vet vem deras mamma är. Med ett svartvitt foto börjar de leta efter sanningen kring deras familjehistoria.

I boken får jag som läsare följa två parallella historier en om tvillingarna när de vakar vid sin mammas dödsbädd och Lydias uppväxt i Leningrad och vägen till Sverige. Jag tycker mycket om att läsa böcker som pendlar mellan två historier och som vävs samman i slutet, i denna bok är det framförallt om Lydias liv där hon växer upp under andra världskriget som fängslar mig. Boken har ett lågmält språk och är finstämt skriven i ett långsammare tempo som skildrar familjehemligheter, det är sorg, kärlek, värme, förlust, hemligheter, judisk identitet. Boken är väldigt vackert skriven och den berör och fängslar mig, den griper tag i min själ.

Betyg

Lydias liv av Gabriel Francke Rodau är en avskalad, lågmäld berättelse om hur sorg kan tvinga en att bli vuxen. Om hur man tvingas ta itu med sina egna rädslor, tankar och egenheter för att kunna hitta en ny plats i sitt sammanhang .
När man är den äldsta generationen som finns kvar har man ingen att fråga. Men gamla hemligheter kan skapa nya sår i flera generationer.

I boken finns en mor som kommer att dö. Där finns en son som berättar det han vet om henne. Lydia är judinna. Hon är från Ryssland. Hon kallar honom Sasja.
Några svar på sina frågor till Lydia har han aldrig fått, så hennes liv tynger honom mer än hennes död. Alla sidor i berättelsen som saknas.
Lydia föddes i Leningrad 1945. Det var brist på det mesta men de svåra minnena var så många att de inte gick att prata om. Under uppväxten fanns det mycket att fundera på – matbristen, musiken, kylan, kärleken. Så mycket att tankar på judendomen inte fick plats.
Hon drömde om allt hon skulle ge sina barn en gång. Ljus, syskon, sammanhang. Någon far visste hon inte hur hon skulle fantisera ihop.
Lydias liv präglas av en kluvenhet. Där finns baletten som både krävde att hon separerade känslorna från kroppen för att orka överleva och gav henne chansen till ett bättre liv.
Vikten av att höra till tävlar med lusten att göra uppror. Lydia sätter barnen i den judiska skolan samtidigt som hon själv tar avstånd från både religionen och traditionen. Hon ser bildning och utbildning som något livsviktigt, det enda som aldrig kan tas ifrån en, samtidigt som hon berövar sina barn kunskapen om sin bakgrund.
Judendomen är historien, traditionen, kulturen. Samhörigheten och identiteten. Men på sjukhuset med sin döende mammas hand i sin är Sasja ensam. Ensam i ett tillstånd av sorg och väntan. Där finns tid för att tänka på alla sina relationer, sitt eget åldrande, meningen med allt. Processen tar honom genom sorg, frustration och ilska fram till en vetskap som leder till en ny närhet, till vad som kan bli en försoning både med sig själv och med de närmaste.

Betyg

4,5/5

När Aleks får veta att hans mamma Lydia har hamnat på sjukhus och hålls vid liv av maskiner, börjar han vaka vid hennes sida. Han får med jämna mellanrum sällskap av sin fru, dotter och till slut även sin son. Ibland är han ensam där, och ibland är tvillingsystern Tami och systersonen där. Det Aleks och Tami inser, är att de knappt känner den mamma de växt upp med. En mamma som visserligen alltid har funnits där, men som har varit väldigt tystlåten om sin bakgrund och om vem hon är. Pappan känner de inte, och egentligen har de inte heller någon släkt att tala om. Och nu verkar det vara för sent att få lära sig. Sammanflätat med detta får vi följa Lydia under uppväxten i Leningrad efter andra världskriget, och hur hon tack vare sin balettförmåga, tar sig till Sverige men också allt hon får stå ut med längs vägen.

Lydias liv är ingen feelgood, inte ens lite grann. Och det gör inget, för Gabriel Francke Rodaus berättarstil passar så bra till den här typen av bok. Det är sorg, det är förlust, det är misär och det är familjehistorier, hemligheter, värme och kärlek. Språket är otroligt finstämt och passar väldigt bra till den här typen av bok.

Persongalleriet är inte särskilt stort men jag tycker om att det mest fokuserar på Aleks, Tamara och Lydia. Egentligen vill jag nog skaka om allihop för att de håller sig för sig själva och inte kan dela med sig något om sig till någon annan. De är mycket mer lika varandra än det känns som vare sig Aleks eller Tami vill tro. Att Lydia är sluten efter det hon upplevt, är inte alls konstigt men Aleks upplevs för mig mest som en gnällig och bortskämd medelålders man. Någon som inte klarar av att bli motsagd utan då direkt tappar humöret och fattningen.

Språket är som skrivet väldigt finstämt och passar bra till genren. Det gör också bokens längd. Den är lite drygt 200 sidor och allt mörker som medföljer gör att det känns passande att den är åt det kortare hållet. Medan jag läser kommer det upp en massa frågor om min egen familjehistoria och jag är glad över att chansen funnits att fråga medan jag undrade. Medan det fortfarande fanns möjlighet att få svar.

Med sin andra bok, tycker jag att Gabriel Francke Rodau har hittat sin berättarröst på ett bättre sätt, och den här boken stannar med mig på ett helt annat sätt. Jag ser fram emot vad framtiden kommer att erbjuda.

Betyg

Som han skriver Gabriel! Så vackert, så poetiskt.

Det här är en finstämd och väldigt vacker berättelse om Lydia, hennes barn Aleks och Tami och Lydias sista tid i livet.

Vi får följa två parallella men väldigt sammanflätade historier, dels den om syskonen som vakar vid mamma Lydias dödsbädd och sedan historien om Lydias uppväxt i Leningrad och hennes väg till Sverige. Boken är inte lång, strax över 200 sidor, men den innehåller så mycket! Om familjehemligheter, relationer, förlåtelse, sorg, alla de där frågorna man aldrig ställde och att veta vem man är. Jag tycker om att läsa om den judiska kulturen och känner att jag vill veta mer.

Gabriel skriver så vackra meningar som blir till en helhet och flera gånger stannar jag upp för att bara läsa om ett stycke. Berättelsen om Lydias liv och hennes barn berör mig djupt. Det väcks så många tankar och känslor. En ganska tunn bok med stort och vackert innehåll.

Grattis till dig som inte läst boken än, du har en upplevelse framför dig. ❤️ Det här är en läspärla!