Lomjansguten, huvudpersonen i Lars Anderssons bitvis drömspelsartade kortroman, var en spelmansvirtuos från Värmlands finnskog i mitten av 1800-talet. Sin omgivnings odugling och en lång rad spelmäns läromästare, Ole Bulls elev i nationalromantikens Kristiania; en konung och en drömmare, nu på hemväg efter sju svåra år i rallar-och flottarlag och som restaurangmusiker i träbaronernas nya tid. Någonstans här på skogen högg han som barn in sitt ansikte i en trädstam... När mycket sent i sitt liv Per Jönsson Lumiainen, Lomjansguten, närmade sig sina hemtrakter efter den sista, långvariga arbetsvandringen uppe i norrlandslänen tyckte han sig vid ett tillfälle möta ett dopfölje från mer än sexti år tillbaka i tiden, på hemväg från Gräsmarks kyrka: hans far Jöns Persson, modern Annika Haukarud, även morföräldrarna Maris och Isak Mattis Ikoinen, bärande på hans syster, två år före hans egen födelse....
Visa mer
Recensioner
2014-10-02
Betyg 
Berättelsen är något suddig, men kanske är det så en myt måste berättas? Stämningen i språket och miljöskildringen träffar helt rätt.
2014-04-22
Betyg
Boken är drömsk, påminner om Amos Tutuolas palmvinsdrickaren på något sätt, men miljön är de skogar jag själv vistats så mycket i, gränstrakterna mellan Mangskog, Gräsmark och t.o.m Brunskog. Skogar med skuggor där människor sett både det ena och det andra. Men historien kunde gjorts mer spännande, dramatisk och ännu mörkare. Kanske tycker jag så eftersom jag är sprungen ur delvis samma miljö?
