"Jag är imponerad i hur träffsäkert hon fångat stämningen, miljöerna och scenerna från ett högstadium." - Blekinge Läns Tidning Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med. Den där tiden. Den där skolgården. Som var hela ens universum....
Visa mer
Recensioner
2020-02-23
Betyg 
Den här gillade jag! Kanske för att jag känner igen mig i beskrivningen av hur det var på högstadiet ;-)
2018-02-10
Betyg 
Lättläst, bra och träffande. Hög igenkänning fast jag är född runt 15 år senare.
2018-01-13
Betyg
Denna bok fångade mig! Jag sträckläste den! Skriven med en stor dos humor, men med en allvarlig grundton. Man kastas tillbaka till sina egna högstadieår, även om mina utspelades några år senare än i boken. Rekommenderas!
2017-11-15
Det här är Martina Haags nionde bok. Hennes tidigare produktion är fyra romaner, plus fyra böcker med krönikor och samlade texter i. Jag har läst dom allihopa, och även tyckt mycket om dom allihopa. Tycker att Martina skriver på ett så härligt sätt. Här en länk till mitt blogginlägg om hennes senaste roman, Det är något som inte stämmer, hennes näst senaste bok, Heja, heja, och till hennes näst senaste roman, Glada hälsningar från Missångerträsk, där det också finns länkar till mina recensioner av hennes tidigare böcker.
Livet går så fort. Och så långsamt. är en roman. Så här står det i förordet: ”Det här är en roman. Alla personer i boken är påhittade. Jag har visserligen gått i Källängens skola. Men det är inte mina klasskamrater. Inte mina lärare. Och inte min familj.” Fast boken är skriven så att den känns ändå nästan som en självbiografisk bok,
Boken utspelar sig under vårterminen i nionde klass. år 1980. Boken är underbart nostalgisk, och har enormt hög igenkänningsfaktor, i alla fall för mig, som är nästan jämngammal med författaren.
Härlig humor är det i boken. Men den är samtidigt väldigt tragisk och gripande. Tonårstiden är inte alltid den bästa tiden för alla precis.
Jag tyckte väldigt mycket om boken, som tyvärr var lite väl kort, endast 177 sidor, och lättläst. Och jag kan absolut varmt rekommendera den.
