"Liken vi begravde" är berättelsen om systrarna Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i en by i mörkaste Skåne. Det är en plats som tar fram det bästa och sämsta inom människan, fylld av legender och sanningar, lika levande som olycksalig. Peggy drömmer sig snart bort, till böckerna och lärdomen i Lund, medan det faller på Jollys lott att förstå och förklara uppväxtens alla kontraster: författarinnan som går igen, våldet som tycks växa ur marken och fosterfamiljens roll i det lilla samhället. För att inte tala om de otaliga morden och den skam som är behäftad med att växa upp på en fördömd plats. Resultatet är en hårresande roman om mod och hopp, om det närapå obesudlade ljus som kan växa ut ur mörkret.För citaten i boken hänvisas till textutgåvan.
Visa mer
Recensioner
Betyg 
Det är något djupt tillfredsställande med att läsa Wolff igen. Hon känns alltid lite som en gammal vän när man följer hennes prosa med giriga ögon. Liken vi begravde tar oss till en liten svensk by utanför Lund, till systrarna Jolly och Peggy, två speglingar av varandra, lika delar ljus och mörker. Deras värld är liten, men Wolff gör den oändlig och skildrar två spår av levnadsöden.
Wolff är som bäst när hon rör sig nära mörkret, något som jag saknade under “promenader i natten”, och här gör hon det med en ton som både förför och förskräcker. Wolff skriver fram våldet och hämnd med en nästan övertygande röst, som om hon vill att vi ska förstå varför blod ibland känns mer rättvist än nåd. Det är en sorts moralisk dimma där läsaren själv blir medskyldig.
Jag gillar det där. Att hon övertygande argumenterar för det oförsvarliga. Att hon litar på att vi håller ut, även när det känns obekvämt. För visst trollas man bort från lagtexterna, från det där rätta. Man följer sina egna impulser och tänker: jo, kanske förtjänade det där jävla ålahuvudet det ändå.
Men visst skaver det. Wolff styr allting så skickligt, nästan för skickligt. Språket, rytmen, förflyttningarna, allt sitter där. Wolff har alltid full kontroll över mörkret och det är både imponerande och lite hämmande. Slutet blir för snyggt, för prydligt ihopsytt efter en så frustande stark start. Jag hade inte förväntat mig att bli omkullkastad, men kanske hoppats på att åtminstone lite mer än att tappa balansen en stund.
Det är en riktigt bra roman, på alla plan, men också just. bara. det. En god historia. En sådan man snart kommer att glömma, trots att munnen fortfarande bär sötman av hur rättvisan faktiskt fick sitt. Wolff argumenterar så väl för våldet att man nästan vill tacka henne, men det är en seger utan konsekvenser. Hon ritar upp en karta för en rättfärdig hämnd, men låter oss stå kvar på trygg mark, som om vinsten är delad. Och kanske är det där romanens verkliga bedrägeri ligger, i att den låter oss känna oss rena när vi borde känna oss skyldiga.
Ändå ler jag. För när Wolff använder sin penna som kompass mot mörkret känns det fortfarande som att någon guidar oss genom en avlägsen sanning vi inte riktigt vågar se.
