
Eva Ribichs dikter rör varsamt vid världen: en tegelvägg, en fjäril, en människokropp, en äng. Med ett tätt och klangrikt språk gestaltar de livets bundenhet i strukturer och former, men också ordningens skörhet ? och viljan till en frihet som kanske är både möjlig och omöjlig. där i gläntan strålar ängen lyser av sig själv se så sårbart ängen strålar nästan svävar strålar så
Visa mer
Recensioner
Bli först med att recensera denna bok