
En morgen finder Carolina sin mand død i sengen. Der står hun midt i deres småfrustrerede hverdagsliv, med ét slag enke og enlig mor til deres lille søn. I to stærke spor, der krydsklippes, fortæller Carolina Setterwall historien fra dengang, de mødtes, til den fatale morgen, og om månederne efter hans død. Carolina er 30 år og ønsker sig en familie, da hun møder den mere tøvende og tænksomme Aksel. De bliver vildt forelskede, men støder ofte sammen i deres forskellighed. Mens han har brug for tid, presser hun på. Skyldfølelsen rammer hende hårdt midt i sorgen, og det samme gør behovet for at huske og forstå Aksel, og alt det, der skete mellem dem i de år, de fik sammen. Lad os håbe på det bedste er en lysende beretning om kærlighed. Om overgangen fra boblende forelskelse til...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Ärligt beskrivet och med bra språk och vissa stycken är klockrena om skuldkänslor för saker man sagt och gjort och om att det är för sent att ändra något. Om funderingarna man har över hur livet ska gå vidare, om tappad ork och när man får lov att vara glad igen. Samtidigt retar jag mig boken igenom på Carolinas ständiga oro inför allt och hur hon trots att hon erkänner oron ändå kör över de som försöker lugna henne. Sonen blir den hon hänger upp allt på utan motstånd när han är jobbig och jag ser framför mig ett barn som får allt han vill för att han inte har en pappa och Carolina långa stunder heller inget sällskap. Den känslan överskuggar det mesta.
Betyg
Ärligt beskrivet och med bra språk och vissa stycken är klockrena om skuldkänslor för saker man sagt och gjort och om att det är för sent att ändra något. Om funderingarna man har över hur livet ska gå vidare, om tappad ork och när man får lov att vara glad igen. Samtidigt retar jag mig boken igenom på Carolinas ständiga oro inför allt och hur hon trots att hon erkänner oron ändå kör över de som försöker lugna henne. Sonen blir den hon hänger upp allt på utan motstånd när han är jobbig och jag ser framför mig ett barn som får allt han vill för att han inte har en pappa och Carolina långa stunder heller inget sällskap. Den känslan överskuggar det mesta.