Kriget har inget kvinnligt ansikte

Betyg

Jag var tvungen att lägga från mig boken efter hundra sidor, och tvinga mig genom den. Men det var en läsupplevelse utöver det vanliga. Så fantastiskt att ha kunnat fångs dessa berättelser!

Betyg

Fruktansvärt bra bok, men den tar tid att läsa. Boken berör på flera nivåer, och Aleksivitjs reflektioner kring den kvinnliga berättelsen, och hur den skiljer sig från den manliga, är väl värd att läsa.

Betyg

En av de bästa böckerna jag läst! Kriget har inget kvinnligt ansikte berör och väcker känslor rakt igenom. Den får mig att hata krig på ett annat sätt än historieböcker, för den berättar den nakna och sanna historien, med kvinnors blick och röster. De skildrar verkligheten bortom historieskrivningen, med detaljerna som behövs för att vi ska inse. Det är ett Nobelpris som är lätt att förstå - Aleksijevitjs litteraturpris - så välgrundat och så välförtjänt!

Betyg

En alldeles lysande bok. Samtidigt en fruktansvärd berättelse om kriget men också efter kriget. Väcker många tanker kring normen och vad "man" gör för att upprätthålla den. Många mindre berättelser vävs ihop till en helhet

Betyg

Oerhört stark porträtt av människorna under andra världskriget. Jag har läst många böcker som handlat om andra världskriget men den här boken lärde mig helt klart något nytt. Patriotismen och kämpaglöden hos det ryska folket och att man gjorde vad som helst för sitt land. Det här är ett dokument för eftervärlden som ger ytterligare en bild av krigets fasor och grymhet men speglat ur den enskilda människan. Att just ge kriget ett kvinnligt ansikte ger något nytt och unikt. Bara att rekommendera alla att läsa.

Betyg

En bok som är byggd på intervjuer med kvinnor som tjänstgjorde
under andra världskriget i Röda Armén. Ett stort och gediget reportage
med många tragiska livsöden. Det som kanske fascinerar mest är den otroliga
patriotismen och viljan att uppoffra sig för fosterlandet. Om och om igen
berättas det att man gjorde vad som helst för att komma till fronten.

Betyg

Intressanta historier, men väl inte fantastisk litteratur? Mest som intervjuer rakt upp och ner. Och varför alla punkt punkt punkt-slut på meningar?

Betyg

Ytterligare en väldigt välskriven bok om personliga krigstrauman. Det är sorgligt att så många offrade så mycket,var tvugna att genomlida allt det fruktansvärda för att till slut få utstå så mycket skit efteråt. Välskriven, men kanske 50 sidor för lång, samtidigt som jag förstår författarens vånda i att redigera intervjumaterialet.

Betyg

Starka berättelser om kvinnors erfarenheter att kriga. Mycket ny information för mig och otroligt intressant att ta del av. En bok jag verkligen kan rekommendera.

Betyg

Tillåt mig att svära i kyrkan. Svetlana Aleksijevitj är en värdig nobelpristagare i litteratur för sin svit ”Utopins röster” om sovjetmänniskan i krig och fred. Men hon är knappast en skönlitterär författare.
Spelar roll? Egentligen inte. Om det inte vore för att författaren själv i intervju efter intervju betonar just att hon skriver skönlitteratur. Som om det inte räckte att hon är en skicklig, oförvägen och uthållig grävande journalist, som med mikrofon och bandspelare söker det föränderliga i känslornas folkdjup.
Ur hennes besök hos hundratals kvinnor, som tjänstgjorde i det stora fosterländska kriget mot nazismen, växer ett sorgekväde från 447 sidor i ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. En hjärtskärande körsång som sammanfattar upplevelserna hos en miljon kämpande kvinnor på olika poster i röda armén.
I sitt nobeltal påminde Per Wästberg om att Svetlana Aleksijevitj brukar kallas sig själens historiker. Han liknade henne också vid en stenograf i en högre domstol listande alla orättvisor som drabbat oförberedda och försvarslösa människor.
Stenografi tycker jag är en bra metafor för ett journalistiskt hantverk. Att få ner fakta så noggrant som möjligt på papper. Att dokumentera och skapa ett slags sanning ur en mångfald röster. Ur bra research och dokumentation öppnar sig också möjligheten att selektera, foga samman, skapa nya tillstånd ur krockande bilder som filmaren Sergej Eisenstein gjorde så mästerligt i ”Pansarkryssaren Potemkin”.
Med detta vill jag säga att filmiska och litterära tekniker höjer värdet ytterligare av god journalistik. Samla fakta och presentera dessa kan göras på mer eller mindre engagerande sätt. Svetlana Aleksijevitjs förmedlade minnesbilder skapar hos läsaren scener som aldrig kan raderas ur medvetandet. Ta kvinnorna på ett tåg stånkande mot fronten. De passerar en järnvägsstation. På perrongen ”går” matroser på händerna visande sin glädje över att vara vid liv trots att deras ben har amputerats. Krigsoffer och krymplingar i en absurd föreställning.
Ändå kan de starka intrycken bli för många. När liknande personliga upplevelser av ett krigs vansinne staplas på varandra i en aldrig sinande ström kan en upprepningens leda uppstå. Jag erkänner att jag tröttnade till slut. Började fundera på om författaren verkligen gallrat och sorterat sitt material i optimal ordning.
Jag tror mig förstå att Svetlana Aleksijevitj menar att intervjupersonernas egna muntligt framförda berättelser i sin dramatik och uppriktighet har litterär verkshöjd. Så är det helt klart med många av vittnesmålen.
Men inhämtandet, strukturerandet och presenterandet ser jag huvudsakligen som ett journalistiskt arbete. Trots mina invändningar vill jag varmt rekommendera den här boken. Vi som har skonats från krig och svält har mycket att hämta hos de människor som befolkar boken.

Betyg

Definitivt värdig nobelpriset. Det är intressant och gripande läsning. Jag hade lite svårt att komma in i den, men efter de första femtio avklarade sidorna så satt jag som fastklistrad boken igenom. Fyra solar.

Betyg

Denna bok är inte som någon bok jag tidigare läst. Det är en "dokumentär" av krigets, och sovjet...ja rysslands röster. Den är hemsk, romantisk, spännande... man blir äcklad, varm, oförstående, ledsen, rörd när man läser människornas berättelser och om deras liv. Svårt att förstå krigets händelser - speciellt för någon som aldrig varit i närheten av någon sådan upplevelse. Svetlana Aleksijevitj lyfter fram vardagen i kriget - det hemska, vackra, otroliga och vardagliga. En rysk författare jag absolut kommer att läsa igen, och igen, och igen. En inblick i en annan verklighet.

Betyg

Stark bok, många berättelser om livsöden som aldrig hörts förr, väldigt många känslor under läsningens gång. Väldigt viktigt att vi inte glömmer dessa livshistorier

Betyg

I början hade jag lite svårt för formen, med korta snuttar ur intervjuer. Jag tyckte att det var svårt att komma in i. Allteftersom blev det dock mycket bättre, och i slutändan tycker jag att det var en fantastisk bok och viktig historia som inte får glömmas bort. En stark fyra.

Betyg

Stark och känslosam bok. Viktigt att intervjua dessa kvinnor så att deras insatser aldrig glöms bort.

Betyg

Aleksijevitj intervjuar ryska kvinnor som var med i 2:a världskriget. De blev inte hjältar efter kriget, som många män blev. Störde mig i början på upplägget, att boken inte var historiskt akademiskt uppbyggd, där intervjuer får exemplifiera en sammanfattande text. Men när jag vant mig förstår jag att hon ger kvinnorna, som fragment från en fasansfull tid, en egen röst. Den är tung att läsa och måste tas i etapper. Berättelserna gav mig även vidare förståelsen i rysk nationalism och kvinnans roll där.

Betyg

Väldigt bra. Det här är en sån där unik bok som alla borde läsa. Jag fick en helt ny bild av andra världskriget, vilket jag inte trodde var riktigt möjligt...
Oerhört drabbande och en mycket stark läsarupplevelse. Ord känns faktiskt lite överflödigt för att förklara den här boken.
Kriget har inget kvinnligt ansikte är en bok jag utan tvekan rekommenderar till alla!

Betyg

Fantastisk intervjubok där kvinnor berättar om sina krigserfarenheter. Berörande och in på bara kroppen skildras krigets ohyggligheter på ett för mig helt nytt sätt. Det är ett storverk som författaren skapat med röster som snart inte finns kvar. Läs!

Betyg

Har aldrig läst något liknande. Mycket stark och oerhört spännande och otrolig.