Simone Simonini lever ett dubbelliv. Till det yttre är han antikhandlare i Paris men bakom den stillsamma fasaden ägnar han sig åt förfalskningar av brev och andra dokument. Förfalskningar som ändrat historiens gång. På ålderns höst bestämmer han sig nu för att avslöja sanningen. Begravningsplatsen i Prag är en fartfylld, myllrande och oavbrutet spännande roman som utspelar sig mot en verklighetsbaserad bakgrund där frimurare, häxor, satanister och tempelriddare i 1800-talets Europa spelar huvudrollen. Detta är utan tvekan Umberto Ecos mest spännande roman sedan Rosens namn. Han har också skrivit succéböckerna Foucaults pendel, Gårdagens ö och Baudolino.
Visa mer
Recensioner
2016-03-27
Betyg 
Kom aldrig riktigt in i den här boken. Kanske berodde på att jag lyssnade i för korta stycken i bilen. Det är inte en bok som lämpar sig för den typen av läsning.
2016-01-24
Betyg 
Rörig men fascinerande. Hur genuin ondska kan förgifta världen och hur Sions vises protokoll kom till
2015-03-20
Betyg
Äntligen har jag tagit mig igenom denna lååånga bok. Den glimrade till ibland, men mestadels en massa svamlande och långa utläggningar om maträtter och ofta svår att hänga med i. Men vissa delar var intressanta och skrämmande.
Betyg
I Umberto Ecos sjätte roman är den italienske kaptenen Simone Simonini huvudperson. Simonini försörjer sig som förfalskare och dubbelspelande polisspion. Han är även gourmé - eller gourmand? - och rabiat antisemit. En mycket osympatisk person med andra ord.
Romanen utspelar sig i Italien och Frankrike på 1800-talet och dess huvudteman är antisemitism, konspirationsteorier (Ecos specialämne) och förfalskningar som sprids, blir till sanningar och ger upphov till nya förfalskningar. Gamla osanningar och konspirationsteorier som omarbetas gång på gång med nya grupper - frimurare, jesuiter, judar - placerade i centrum för den globala sammansvärjningen.
Perspektivet i romanen är trefaldigt, dels genom en anonym berättare som vänder sig direkt till läsaren, dels genom att läsaren får ta del av Simoninis och prästen abbé Dalla Piccolas ömsesidigt kommenterande dagboksanteckningar. Handlingen drivs framåt genom att Simonini och Dalla Piccola försöker minnas sina liv och utreda hur de står i relation till varandra. Läsaren får följa Simonini genom hans liv när han blir inblandad i såväl flera välkända historiska episoder, bl.a. Garibaldis invasion av Sicilien, Dreyfusskandalen och tyskarnas ockupation av Paris efter kriget 1870, liksom i för nutiden mer obskyra händelser så som Leo Taxils bedrägeri. Simonini är i princip romanens enda fiktiva karaktär. Han fungerar som den sammanbindande länken mellan en rad konspirationer och skandaler. På så sätt återkommer temat med historieförfalskning i romanens upplägg.
Det var säkert roligt för Umberto Eco att skriva Begravningsplatsen i Prag. Berättelsen ger honom möjlighet att excellera med sin bildning och sin omfattande research. Berättelsen ger honom även möjlighet att frossa i kulinariska och antisemitiska excesser, allt i syfte att framställa huvudpersonen i så dålig dager som möjligt. Tyvärr är Simonini som romankaraktär tämligen ointressant, även i rollen som antihjälte. Han har inga försonande drag och inga inre konflikter. Det är oklart vad han vill mer än att utnyttja olika situationer för egen vinning. Han tycks enbart vara ett redskap för författaren syftande till att binda samman de olika historiska episoderna. Romanen består egentligen av dessa disparata historiska händelser - attentat, konspirationer och skandaler - vilka får sin förklaring genom Simoninis/Dalla Piccolas inblandning. Det är stundtals spännande och intressant att läsa om dessa händelser. Umberto Eco har dock vävt in för många sådana händelser med följd att berättelsen känns osammanhängande och tappar tempo mot slutet. När slutpoängen, för det finns en sådan, kommer har jag redan tröttnat på gyttret av detaljer. Betyget blir en stark tvåa, vilket är ett medelmåttigt betyg på min skala. Det hade kanske kunnat bli en trea om berättelsen hade varit kortare och mer koncentrerad.
Betyg
I Umberto Ecos sjätte roman är den italienske kaptenen Simone Simonini huvudperson. Simonini försörjer sig som förfalskare och dubbelspelande polisspion. Han är även gourmé - eller gourmand? - och rabiat antisemit. En mycket osympatisk person med andra ord.
Romanen utspelar sig i Italien och Frankrike på 1800-talet och dess huvudteman är antisemitism, konspirationsteorier (Ecos specialämne) och förfalskningar som sprids, blir till sanningar och ger upphov till nya förfalskningar. Gamla osanningar och konspirationsteorier som omarbetas gång på gång med nya grupper - frimurare, jesuiter, judar - placerade i centrum för den globala sammansvärjningen.
Perspektivet i romanen är trefaldigt, dels genom en anonym berättare som vänder sig direkt till läsaren, dels genom att läsaren får ta del av Simoninis och prästen abbé Dalla Piccolas ömsesidigt kommenterande dagboksanteckningar. Handlingen drivs framåt genom att Simonini och Dalla Piccola försöker minnas sina liv och utreda hur de står i relation till varandra. Läsaren får följa Simonini genom hans liv när han blir inblandad i såväl flera välkända historiska episoder, bl.a. Garibaldis invasion av Sicilien, Dreyfusskandalen och tyskarnas ockupation av Paris efter kriget 1870, liksom i för nutiden mer obskyra händelser så som Leo Taxils bedrägeri. Simonini är i princip romanens enda fiktiva karaktär. Han fungerar som den sammanbindande länken mellan en rad konspirationer och skandaler. På så sätt återkommer temat med historieförfalskning i romanens upplägg.
Det var säkert roligt för Umberto Eco att skriva Begravningsplatsen i Prag. Berättelsen ger honom möjlighet att excellera med sin bildning och sin omfattande research. Berättelsen ger honom även möjlighet att frossa i kulinariska och antisemitiska excesser, allt i syfte att framställa huvudpersonen i så dålig dager som möjligt. Tyvärr är Simonini som romankaraktär tämligen ointressant, även i rollen som antihjälte. Han har inga försonande drag och inga inre konflikter. Det är oklart vad han vill mer än att utnyttja olika situationer för egen vinning. Han tycks enbart vara ett redskap för författaren syftande till att binda samman de olika historiska episoderna. Romanen består egentligen av dessa disparata historiska händelser - attentat, konspirationer och skandaler - vilka får sin förklaring genom Simoninis/Dalla Piccolas inblandning. Det är stundtals spännande och intressant att läsa om dessa händelser. Umberto Eco har dock vävt in för många sådana händelser med följd att berättelsen känns osammanhängande och tappar tempo mot slutet. När slutpoängen, för det finns en sådan, kommer har jag redan tröttnat på gyttret av detaljer. Betyget blir en stark tvåa, vilket är ett medelmåttigt betyg på min skala. Det hade kanske kunnat bli en trea om berättelsen hade varit kortare och mer koncentrerad.
2013-01-30
Betyg 
Jag är helt förtrollad över handling och språk. Om detta är ordbajseri tycker jag om ordbajseri. Jag försökte lyssna på boken först, men då hängde jag inte med alls. Boken bör avnjutas läsande. Jag rekommenderar boken varmt.
2012-12-22
Betyg
För länge sedan läste jag Rosens namn och fann den väldigt långtråkig och svår att hänga med i. Därför var det med blandade känslor jag öppnade pärmarna på Begravningsplatsen i Prag. Jag har inte ångrat att jag köpte den. En helt otrolig historia som fängslat mig från första till sista sidan. Visst är det lite svårt att hänga med i historien ibland, men den är verkligen spännande. Läs den!
2012-06-25
Betyg 
När skrönor och förfalskningar blir sanning och påverkar maktspelen och Europas historia. Smart berättad men inte lika bra som Baudolino.
2012-05-15
Betyg
Okej, den var faktiskt rolig i början vilket var oväntat, men efter ett tag ville jag bara att den skulle ta slut. Man sov väldigt bra till den på bussen!
2012-02-24
Betyg
Rätt tråkig totalt sätt, bara ibland glimrande historien till när det hände någonting.
2012-02-13
Betyg
En rolig , lärorik och lurig bok. Beskriver på ett sätt som gör att man måste vara vaken för att inte riskerar att ryckas med, hur fördomar, utvecklas, växer och sprids.
En mycket intelligent bok!
2012-01-17
Betyg
Riktigt obehagligt och mestadels välskrivet. Vissa stycken är lite omständliga men delar av boken läser jag med uppspärrade ögon och blir riktigt rädd för världen. Ändå bara en trea pga i bland svårföljd handling.
2012-01-04
Betyg
nej den var inget för mig. Ett ordbajseri av kolossalformat. Ecos oförmåga att någongång uttrycka sig precist och skarpt gör mig vansinning. Hans utläggningar tråkar ut en och hans besatthet av att dribbla med namn på personer, företeesler och sammanslutningar (hemliga) står mig upp i halsen.
2011-12-31
Betyg
Ännu ett mästerverk av Eco, som i vanlig ordning otvunget kombinerar underhållning, filosofi och enorm lärdom till en intellektuell sidvändare. Hög tid för ett Nobelpris.
2011-12-07
Betyg
Okej, den är späckad av äcklig fransk mat med mycket inälvor och kött, mord, världshistoria, intriger, spioner, jesuiter, frimurare och präster och ockult galenskap. Jag lyssnar koncentrerat för att hänga med i trasslet av historiska detaljer och intriger och förstår först i sista kapitlet att det gjorde ju inte ens författaren själv. Roligare läsning finns det gott om men få som ger en så god inblick i 1800-talets irrande tankar och skeenden som lagt grunden till det blodiga 1900-talet. Om det inte vore för att den tydliga lugna rösten av uppläsaren Björn Granath så hade jag inte tagit mig igenom den här svårsmälta tegelstenen man nästan vill kräkas upp. Den var en utmaning. Men bra på ett besvärligt sätt.
2011-11-30
Betyg
Jag har hört att Umberto Eco gjort research i många år inför denna roman och det märks för den innehåller oerhört mycket detaljer. Måste säga att det var en fruktansvärd obehaglig roman. Där huvudkaraktären Simone Simonini var en förfärlig människa, med allt sitt hat mot allt och alla. De väl detaljerade franska maträtterna som han älskade att äta kändes motbjudande och jag mådde illa flera gånger. Romanen var väldigt intensiv, bra gestaltat och noggrant skriven. Men det blev lite för mycket ondska för att jag skulle kunna vara intresserad hela de 549 sidorna. Det blev lite gäspningar av trötthet och ibland kunde jag bara läsa några sidor i taget ibland, innehållet var obehagligt och lite för långsökt. Romanen hade kunnat vara cirka 100 sidor kortare och ändå behållit sin spänning och det betydelsefullaste i handlingen. Jag tycker nog att Rosens namn var något bättre, men denna var tillräckligt intressant och välskriven för att få fyra plus ändå. http://blogg.passagen.se/krisim
2011-11-09
Betyg
Att recensera Umberto Ecos bok "Begravningsplatsen i Prag" är inte lätt. Det finns mycket i boken som är riktigt riktigt bra, så som Ecos lysande och mustiga språk, eller hans förmåga att beskriva förfärliga saker och personer på ett sånt sätt att det blir smått humoristiskt. Även hans beskrivning av karaktärerna och miljöerna är mycket bra och som vanligt har han sett till att det historiska sammanhanget stämmer väl överens med verkligheten, i det är här fallet 1800-talets Europa.
Men, för det finns ett stort men, boken är enligt mig extremt svamlig och upprepande vilket gör den tröttsam och efter ett tag oengagerade. De första kapitlen är lysande och man sitter och småskrattar åt Ecos humoristiska och brutala språk men efter ett tag börjar man undra när boken liksom ska sätta igång. Efter att han för femtioelfte gången har pratat illa om diverse olika europeiska folkgrupper så har man tröttnat, det känns bara gaggigt. Och när han på varannan sida beskriver den ena fantastiska franska maträtten efter den andra så börjar man till slut hoppa över de styckena, det är intressant och kul de första 10 gångerna men inte den 11. Och eftersom han han inte kan låta bli att ha med åtminstone ett hemligt sällskap i varje mening så blir man efter ett tag minst sagt trött. Allt det här negativa är egentligen också det som gör boken bra, men det blir för mycket. Det räcker inte till en hel bok på 550 sidor.
Med den här boken har Umberto Eco kokat soppa på en spik, och den mättar bara en liten stund. Tyvärr kan jag inte rekommendera boken.
2011-11-03
Betyg 
I Svenskan idag skriver Fabian Kastner att "Språket är platt, gestaltningen obefintlig, den fåniga ramhistorien förutsägbar och poänglös." Skönt för mig att läsa, jag gav upp på sidan 40.
