Maurice Blanchots (1907-2003) filosofiska verk är förhållandevis okända i Sverige, trots att ett flertal kända franska filosofer har tagit djupa intryck av honom. I hans egen generation gäller det Levinas och Bataille och i den poststrukturalistiska generationen Derrida, Foucault, Lyotard, Deleuze m.fl. Själv har han förblivit i bakgrunden, men hans språkliga experiment har varit en resonansbotten för hela den postmoderna litteraturen. Katastrofens skrift, som utkom 1980, baseras på tidigare utgivna fragmentsamlingar och blev Blanchots sista större bok, ett slags testamente, som förenar meditationer över Förintelsen med meditationer över livets grundvillkor, över skrivandet, döden och döendet. Katastrofens skrift rör sig labyrintiskt och kryptiskt i vindlingar som försvinner och återkommer. Metoden är fragmentarisk. Teman dyker upp och försvinner utan att anledningen sägs. De insikter...
Visa mer
Recensioner
Bli först med att recensera denna bok
